Thomas menar att detta hör ihop med utvecklingen att fler församlingar har två eller flera styrelseledamöter som delar på personalansvaret.  

Naturligtvis är det ett stort ansvar att vara personalansvarig, men att allt färre vågar ta på sig uppdraget kanske handlar om självförtroende. Osäkerheten om man som ideell räcker till. Men kanske också en fråga om att få känna stöd. Kan Gemensam framtid som samfund vara en resurs? 

Både församlingarna och de anställda tjänar på om rollspelet arbets-givare och arbetstagare fungerar. Ju tydligare roller desto rimligare ansvar!