Är han sann, påven Franciskus? Denne ikon för så många miljoner människor som beslutsamt kliver ut ur sin fromhetsbubbla och börjar utnyttja sin makt.

Plötsligt finns där en nästintill folklig dignitär som börjar mäkla fred i Mellanöstern, som jämför sina egna prästers pedofila övertramp med satanism, och antyder att celibat kanske inte är den enda möjliga vägen. En påve med starkt och, uppenbarligen, äkta engagemang för denna världens fattiga och utsatta.

Samtidigt tycks han själv avstå från överflöd. Han har vägrat flytta in i den väntande påvebostaden, till förmån för två rum och kök. Han har tagit av sig yttre symboler för makt och rikedom och kör runt i begagnade bilar. En man som lever som han lär tycks det.

Men Franciskus gör så mycket mer än så. Genom att skälla på dem med makt och rikedom, på maffian, råkapitalism och korruption, har han har lyckats låna både troende och otrognas öron.

Det har gjort att väldigt många utanför kyrkans led plötsligt satt sig upp och börjat lyssna. Påven Franciskus har fått respekt, i ordets rätta bemärkelse.

Franciskus, född Jorge Mario Bergoglio,  valdes till påve Benedictus XVI:s efterträdare förra året och sedan dess har hurra-ropen och utmärkelserna haglat. Han har bland annat utsetts till årets person av Time Magazine och världens bäste ledare av tidskriften Fortune.

Frågan är om han kan leva upp till allt detta. Och om han kan behålla den mediala glansen, som kanske inte lyser så starkt i Sverige, men väl i katolska länder, där han är på många förstasidor praktiskt taget dagligen.

En sådan uppgift är aldrig lätt och det är svårt för oss utomstående att veta hur mycket reell makt han faktiskt har. Bilden av den ensamma mannen som kämpar mot dåliga odds innehåller en lockande dramaturgi som knappast har så särskilt mycket med verkligheten att göra. Man kan nog lugnt anta att även inom Vatikanen rasar maktkampen. En populär, folklig ledare som går sin egen väg är sällan älskad av alla sina medarbetare. Hur många tycker att Franciskus går till överdrift? Hur många tycker att han ruckar på heliga principer och ödelägger själva grunden för kyrkan?

Journalisten Kristina Kappelin, som nyligen träffat påven, skriver i Dagens Industri att det finns en minoritet konservativa som anklagar honom för att förstöra påveämbetets symboliska värde genom att vara alltför vanlig.

Så frågan är hur mycket denne Franciskus kommer att kunna — och vilja — förändra på lång sikt.

Som påve har Franciskus onekligen lättare att genomdriva det han vill, än exempelvis en politisk ledare. Han slipper trilskande parlament. Men han slipper inte omvärldens krav. Och på sistone har de kritiska FN-rapporterna om katolska kyrkans hantering av sexskandalerna duggat nästan lika tätt som utmärkelserna.

Samtidigt fortsätter påven sitt korståg. På alla fronter. Under sin tur till Mellanöstern hann han inbjuda presidenterna Mahmoud Abbas, och  Shimon Peres, till Vatikanen för att be och tala för freden.

Briljant, måste man konstatera.

För vem kan säga nej till en påve? ¶