Man grundar inte kyrkor hur som helst. Det är inte som när man startar ett företag, att man sätter upp en skylt och kör. Historien bär kyrkan till oss, och vi träder in i den. Vi får den som gåva och kontrollerar den inte.

Men historien har gett oss en splittrad kyrka. Därför är det gott att de senaste stora namnprocesserna inom frikyrkan — Evangeliska frikyrkan och nu Gemensam kyrka (?) — gällt helanden av denna splittring.

Namn har med  identitet att göra, men även processen säger något om vem  man är. GF:s process har utgått från ett antal kriterier som namnet ska uppfylla, vilket signalerar kontroll. Det ger litet utrymme för överraskning, för att ett namn dyker upp och oväntat ger sig till känna. Tittar man på kriterierna ser man dessutom att den kommunikativa hänsynen dominerat: namnet ska ”berätta något”, ”ha attraktionskraft” och ”inte ge negativa associationer”. (Det sistnämnda ytterligare ett exempel på kontrollbehov.) Tyngdpunkten ligger alltså mindre på vad man är, och mer på hur man uppfattas. Intrycket förstärks av den roll varumärkesexperter spelat, både i processen och efteråt för att bekräfta kyrkostyrelsens förslag. 

Genom denna betoning på kontroll och kommunikation  imiterar Gemensam framtid företagsvärlden. Man kan ha olika åsikter om det lämpliga i det, men det går knappast att förneka att det är så.

Själva namnet då? Bland det positiva finns anknytningen till ett av den kristna identitetens kärnvärden: gemenskap. I valet av kärnvärde följer man den delvis nya väg som stakades ut av EFK. Namnen på äldre samfund som ”Pingströrelsen” och ”Baptistsamfundet” var ju knutna till gränsmarkörer som var unika för dessa samfund — tungotal och troendedop. Valet av ett kärnvärde resulterar ofrånkomligen i invändningar av typen ”vi är väl också gemenskap”. Men just detta är den ekumeniska poängen: att namnet betonar det man delar med andra kristna, snarare än något unikt.

Samtidigt finns det något omvänt i att betona gemenskap som det förenande värdet för samfundet. Vanligtvis är det tvärt-om: man förenas för att man har något gemensamt. Jag känner gemenskap med klacken på läktaren för att vi alla håller på samma lag. Gemenskapen är en följd av att vi delar riktning. Om betoningen av gemenskap beror på att man inte vågar eller kan peka ut något som faktiskt förenar riskerar det att bli ett tomt ord. För att kunna bli en gemenskap måste kyrkan ha ett tydligt centrum. Om detta centrum inte håller blir det som i William Butler Yeats dikt: allt faller isär.

Det bådar emellertid gott att kyrkoledningen tagit detta initiativ. Tydlighet ger riktning och något att förhålla sig till. I en gemenskap är man inte alltid överens, men man måste kommunicera så att man får en chans att veta vad man är oense om. Det är som i ett äktenskap: tystnad oroar mer än högljudda gräl.