Genom berättelser i Nya testamentet och kyrkohistorien vet vi konkret hur dessa utmaningsdrivna lärprocesser går till: samtal, studier, debatter, livsnära undervisning, förebildlighet, gestaltning, osv. 

Strängnäs stiftsadjunkt Jan Eckerdal menar i sin nyutkomna boken Kyrka i mission (Verbum) att det var en central fråga som i all sin enkelhet drev denna efterföljelse vidare: ”Vad gör vi nu?” Och genom historien, när förutsättningarna och utmaningarna förändrats, har frågan ställts igen: Vad gör vi nu?

Eckerdal skriver: ”Det är lärjungarnas fråga vid foten av korset. Där stod de inför en minst sagt dramatisk förändring av premisserna för att följa Jesus: Vår Herre är död – vad gör vi nu? Så kommer uppståndelsebudet och allt förändras: Vår Herre lever – vad gör vi nu? Vid himmelsfärden förändras allt igen: Vår herre lever, men han har lämnat oss. Han är hos oss, men ändå inte – vad gör vi nu?”

Vi behöver ställa oss den frågan nu, när det gäller lärandet i och genom kyrkan. Hur berättar vi om kristen tro idag? På vilka konkreta sätt förs tron vidare till nästa generation? Många vill ge vidare – men hur gör man det nu?

Det råder en känsla av att vi förlorat någonting. Och det har vi faktiskt gjort som församlingar och kyrka. Det finns inte längre en väl fungerade trosförmedling till barn och ungdomar. Antalet deltagare i söndagsskola, bibelgrupper, scout, konfirmandläsning och så vidare, har snabbt sjunkit till oroväckande låga siffror.

Motsvarande förlust är uppenbar när det gäller vuxentro. Vad finns det för verksamhet i en vanlig församling som syftar till att klarare förmedla trosinnehållet i en tid då tron så ofta blir ifrågasatt? På vilket sätt förbättras insikterna om den omvärld där vi lever och så ofta har att ta ställning i enskilda frågor. 

En stor förlust beror på kyrkornas försummelser när det gäller att ge grundläggande kunskaper om kristna traditioner, etiska värden och de stora livsberättelserna till barn och tonåringar som går i grundskolan. Försumligheten har lett till okunskap inte bara om kristen tro utan även om kyrkan som sådan. Det är inte statens uppdrag att ge denna religiösa orientering i den obligatoriska skolan. Det är kyrkans uppdrag. På 1950-talet när kristendomskunskap började avta i grundskolan borde kyrkorna ha frågat sig: Vad gör vi nu i ett efterkristet samhälle? I stället har kyrkorna sorglöst sett tillbaka och önskat sig att saker och ting ska bli som förr.

Det räcker inte heller att hänvisa till kyrkokanslier, ungdomsförbund, folkhögskolor, studieförbund och teologiska seminarier. Sådana livsdugliga institutioner finns. Men vad hjälper de om inte församlingen och dess medlemmar aktivt söker svar på frågan: Vad gör vi nu?

Det räcker inte heller att sätta tilltro till nätverk som ”Kyrka på nya sätt” eller till ett nytt undervisningsmaterial för konfirmandarbete. Det blir så lätt nya metoder som bara tröttar ut oss, om vi inte på djupet har ställt oss frågan: Vad innebär uppdraget NU, där vi nu befinner oss?

Jag delar Eckerdals övertygelse om att det inte går skilja kyrkans identitet från kyrkans uppdrag. Alltså meningen med att vara en kristen församling finns i det uppdrag – den Guds mission – som kyrkan är en del av. Bildning, lärande och undervisning är centralt i det uppdraget. 

Eckerdal förtydligar detta samband mellan identitet och uppdrag i sin bok på två sätt. Först med att en kristen församling alltid är konkret. Därför är den aldrig förutsättningslös. Församling ”i sig” finns inte. Församling är alltid på en bestämd plats i en bestämd tid. Visst kan vi använda oss av fromma bibliska bilder om församlingen som Guds familj och det sanna vinträdet, men dess bilder är verkningslösa så länge de inte betyder något i praktiken. På motsvarande sätt är det med bekännelseskrifter och kyrkliga grunddokument av olika slag. Vad betyder de? Vi glömmer så lätt att också de är barn av sin tid och sitt sammanhang.

Det kristna lärande är alltså inte en vacker princip utan ett ansvar, en livslång praktik. Det kristna budskapet är en pågående tolkningspraktik. Det är så evangelium kan vara evangelium. Det är meningsfullt först när det är i svang.

Inom Equmeniakyrkan kommer ett nytt fördjupningsprogram för anställda medarbetare att erbjudas från hösten 2017. Men om församlingarna ska kunna gestalta kristen tro i en efterkristen tid behövs en ännu större satsning. Kyrkokonferensen i maj behöver uttrycka en vilja och en medveten målsättning som innebär ett betydligt större mått av bildning, lärande och undervisning i församlingarnas mitt och i deras regi: Vad innebär detta NU, där vi nu befinner oss?

Utöver den angelägna trosförmedling till barn, ungdomar och unga vuxna behöver vi fråga oss vilka konkreta uttryck vi förmedlar för ett liv med Gud i vardagen. Vilken andlighet formas vi till i våra församlingar? Har varje medlem fått lära sig goda vanor och dygder som gör avtryck i vardagen. Många kristna tackar inte längre för maten de äter, de ber inte en bön på morgonen eller aftonbön enskilt eller tillsammans med andra. När andra religioners tro och praxis blir allt mer synligt i samhället verkar de kristnas spiritualitet vara som en tynande veke. 

Bildning handlar ytterst om att formas till det vi är skapade att vara – Guds avbild! Också i en efterkristen tid. Vad är detta NU, där vi nu befinner oss?