Både Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan har nya kyrkohandböcker på gång. Inom Katolska kyrkan och östkyrkorna i Sverige finns liknande processer. Det är ett angeläget identitetsarbete i en förändrad kulturell och social situation och en allt mer osäker värld: Vad har en kyrka egentligen gemensamt, och hur kommer det till uttryck i gudstjänster av olika slag – från huvudgudstjänst till en begravning?

Det finns många ideal om vad en gudstjänst är och betyder, men alla borde kunna enas om att det är ett privilegium och en glädje att samlas till gudstjänst. Firande är något omistligt för såväl församling som för den enskilde. Där och då återspeglas hela skapelsens lovsång inför Gud, men också Guds utgivande kärlek till världen. En gudstjänst ger därför rum för tillbedjan och suckar, överlåtelse och delande, förbön och förkunnelse. Deltagarna ska dras in i ett skeende som bottnar såväl i samtiden och den enskildes situation som i frälsningshistoriens stora och meningsskapande perspektiv.

Hur en gudstjänst konkret firas avslöjar vad en kyrka vill vara. Språk, former och symboler har historiska rötter och är samtidigt i olika grad anpassade till de sociala och kulturella sammanhang där gudstjänsten firas. Detta är en orsak till att det alltid funnits en mångfald av gudstjänsttraditioner – och en ständig gudstjänstförnyelse. Förutsättningarna förändras ju hela tiden, och den heliga Anden vill leda Kristi kyrka till nya utmaningar och upptäckter.

I kyrkohistorien möter vi utförliga instruktionerna för gudstjänst, men också vass kritik av densamma. Redan i apostlarnas brev i Nya testamentet kommer det till uttryck (t. ex. 1 Kor 11:17–34). Med tiden samlades instruktioner, strukturer och texter för viss traditions gudstjänster i så kallade kyrkohandböcker för att värna särdrag, men också för att visa vad man har gemensamt med alla Guds församlingar.

Gudstjänst är identitetsskapande, både på ett personligt och kollektivt plan. I regel finns en växelverkan i allt detta, så att gudstjänstens former och innehåll skapar identitet hos dem som deltar, och de som deltar uttrycker sin identitet i gudstjänstens former och innehåll.

De kraftfulla reaktionerna som kommit på Svenska kyrkans handboksförslag är intressanta och bör analyseras. Hur kunde det uppstå en så omfattande kritik av Svenska kyrkans handboksförslag i ett så (påstått) sekulariserat samhälle? De stora dagstidningarna, radio och teve har haft feta rubriker som ”Svidande kritik mot kyrkohandboken”, ”Ilska över toppstyrd kyrkomusik” och ”Experter dömer ut nya kyrkohandboken”.

Vad är det egentligen som står på spel? En avgörande orsak till upproret och frustrationerna tror jag är att handboksförslaget väckt frågor om Svenska kyrkans grundläggande identitet i nutid. Men handbokens svar på dessa frågor underkänns eller anses otillräckliga av kritikerna, liksom handbokskommitténs kompetens att kunna hantera dessa utmaningar.

Än så länge har det varit ganska tyst kring Equmeniakyrkans provhandbok, och det är först från första advent som den förväntas börja användas. Handboksarbetet har utgått från en kartläggning av hur gudstjänstlivet ser ut och hur medarbetarkåren faktiskt använder kyrkohandboken i gudstjänsten. Undersökningen visar att kyrkohandboken främst används i gudstjänster av särskild anledning, som dop, vigsel och begravning. När det gäller huvudgudstjänsten används den inte lika ofta, och därför får den nya handboken en viktig roll i sökandet efter igenkänning och ett identitetsskapande centrum i den nybildade kyrkan som har rötter i svensk folkväckelse.

Ett kännetecken för väckelserörelser är att de brukar göra det till en dygd att inte ha några gudstjänstböcker. Åtminstone inte inledningsvis. Idealet är enkla och ”fria” sammankomster, där man inte ska ”läsa böner” utan be ”spontant”. Oftast är man inte medveten om att väckelsens sammankomster ändå har en mycket fast form och stil som anknyter till den samtida kulturen, och att det är ganska förutsägbart hur böner och andra moment lyder. Själva polemiken mot traditionell gudstjänst, till exempel ”statskyrkans”, blir en del av identiteten.

Teologin i de svenska väckelserörelserna om varje församlings självständighet innebär i praktiken att man inte heller vet i vilken grad som frikyrkliga gudstjänstböcker som nu finns (handbok, sångbok, evangeliebok, etc.) speglar det faktiska gudstjänstlivet. Självständighetstänket har gett upphov till en praktik att bara använda det man (läs: pastorn) själv gillar. Relationen mellan en församling och ett frikyrkosamfund har fått karaktären av köpa och sälja. Kyrkohandboken för Equmeniakyrkan blir därför en test på om den nya kyrkan vill ha en gemensam liturgi och ser värdet av det.

Eftersom alla kristnas största tillgång är evangeliet, kan man också förvänta sig gudstjänstglädje som en förenande erfarenhet, oavsett i vilket kyrkosamfund det firas gudstjänst. Om de första kristna heter att de möttes ”i jublande, uppriktig glädje” (Apg 2:46). Evangelium betyder ju glada nyheter. I detta avseende hör varje kristen gudstjänst hemma i nyhetsbranschen och inte i terapisvängen som rådgivning. Firandet av Guds välgärningar väcker djup glädje och förvandlar oss.

Ingen kyrkohandbok i världen kan i sig skapa denna gudstjänstglädje. Det kan inte heller sura reaktioner mot dåliga handboksförslag eller tvärsäkra uppfattningar om gudstjänsten. Men främjandet av evangeliets glädje passar i alla former för gudstjänst, och det kan inget kyrkosamfund eller rörelse göra till sitt varumärke. Gudstjänstglädje visar vägen till en ekumenisk identitet.