Vad kan vi lära av historien om nyetableringar?

Under 60 – 80-talet etablerade dåvarande Missionsförbundet ett antal nya församlingar i Storstockholm. Under samma tid byggdes också nya kyrkor. Men inte bara nya församlingar etablerades utan också ”gamla” församlingar fick en nystart som resulterade i nya kyrkor och en ny och växande verksamhet. Jag är numera en av få som hade förmånen att först under 12 år som pastor i Tumba och Botkyrka och sedan som distriktsföreståndare i Stockholms distrikt åren 1977-91 samt sedan som sekreterare för mission i Sverige följa utvecklingen. Jag skulle vilja tillägga att jag fortfarande försöker följa utvecklingen. Det innebär ett perspektiv på mer än 50 år i denna miljö. Utifrån den bakgrunden vill jag förmedla några tankar och reflektioner i denna artikel.

Nya församlingar och nya kyrkor etablerades och byggdes under denna tid i Stockholms län på följande platser: Bromma (Abrahamsbergskyrkan) Västerort (Västerortskyrkan) Tensta (Tenstakyrkan) Hallunda (Hallundakyrkan)Handen (Vallakyrkan)Högdalen (Högdalskyrkan) Salem(Skogsängskyrkan) Skärholmen(Mikaelikyrkan) Södertälje (Missionskyrkan) Tumba (Centrumkyrkan)Västerhaninge (Lidakyrkan) Danderyd (Enebykyrkan)ImmanuelskyrkanJärfälla (Jakobsbergskyrkan) Sollentuna (Missionskyrkan) Solna (Ekensbergskyrkan) Upplands Väsby Vaxholm (Andreaskyrkan)Vallentuna  (Åbybergskyrkan) Nykvarn (Nykvarnskyrkan)Lidingö (Ansgarskyrkan)

Dessutom skedde genomgripande om- och tillbyggnader i: Hässelby (Missionskyrkan) Huddinge (Stuvstakyrkan)Älvsjö (Älvsjökyrkan) AndreaskyrkanEnskede (Triangelkyrkan)Nacka (Björknäskyrkan)Sorunda (Gudbykyrkan)

Tillsammans blir det 29 nya eller radikalt ombyggda kyrkor. Ett antal av dessa kyrkbyggen föranleddes av att nya församlingar bildats eller att gamla församlingar fått en radikal nystart. Fortfarande lever många församlingar i dag i hög utsträckning av frukterna från denna unika nyetablerings- och nybyggnadsperiod.

Många av de församlingar som fick nya kyrkor är i dag mycket livskraftiga, kreativa och i en ständigt pågående förnyelseprocess.  Samtidigt har ett par tre av dessa församlingar upphört och några brottas med både begränsande ekonomiska resurser och färre engagerade medlemmar. I några fall kan jag dessutom minnas att man hade långt framskridna planer på att bygga en ny kyrka men man saknade kraft och mod att genomföra ett sådant projekt. Där detta inte skedde finns i dag ingen församling.

När jag i dag läser om Equmeniakyrkans målsättning om 50 nya församlingar mot ovanstående bakgrund så infinner sig några som jag tycker viktiga frågor:

Så långt jag vet finns ingen ordentlig forskning utifrån den utveckling som jag ovan redovisat genom att räkna upp alla nya kyrkor som byggdes under angivna årtionden. Vilka var förutsättningarna, och vad kan man i dag lära av det som skedde dessa år? Hur kom det sig att vissa av dessa satsningar och nybyggnationer fortfarande utvecklas och växer och vilka orsaker kan finnas till att vissa församlingar och kyrkor ”misslyckades”? Vad kan vi lära av detta?

Mot den bakgrund jag tecknat ovan kan jag bland annat konstera att en av de viktigaste förutsättningarna för den utveckling jag redovisat var förutom den samhällsituation som rådde med en kraftig befolkningsexpansion att det fanns ett antal engagerade personer på rätt plats i rätt tid. Här kan jag nämna dåvarande inre missionens sekreterare och sedermera också missionsföreståndaren Gösta Hedberg som var djupt personligt engagerad i denna utveckling och i verklig mening var en ”påskjutare”. Ett annat namn är Gunnar Hjerne som förutom att han var missionsstyrelsens ordförande hade nyckelpositioner i samhället som bidrog till att han kunde medverka till att församlingarna fick lämpliga tomter att bygga kyrkor på. Dessutom i de flesta kommuner och församlingar där nybyggen kom till stånd fanns det alltid ett antal mycket engagerade och kanske skulle man säga ”våghalsiga” personer som i tro tog beslut som låg på gränsen till vad man kunde tro var möjliga att genomföra. Dessutom hade dessa personer inte så sällan också i en nyckelställning i den miljö de befann sig.

Jag är medveten om att vi i dag har en helt annorlunda samhällssituation. Dessutom har i varje fall det partipolitiska engagemanget i vårt samfund minskat kraftigt. Det finns inte längre människor i en position i samhället som kan medverka till en viktig dialog med samhället och påverka samhällsutbyggnaden.

Trots att jag är medveten om att för de flesta betraktare anses  jag för länge sedan ha passerat ”bäst före datum” för att ha några åsikter tillåter jag mig ändå att ställa frågan med tanke på målsättningen 50 nya församlingarna till år 2025: Finns det motsvarande engagemang i församlingarna i dag som det fanns under den tid jag refererar till? Dessutom finns det människor, pastorer och församlingsledare som är beredda till de personliga uppoffringar som är nödvändiga för att detta skall kunna ske?

Dessutom, eftersom jag i dag är medlem i en församling i Storstockholm i en miljö med förhållandvis stark befolkningstillväxt men där Equmeniakyrkans två små församlingar om inget händer inom en tid av tio år inte längre kommer att finnas och deras fina kyrkor kommer att vara försålda till andra ändamål. Finns det i Equmeniakyrkan någon målsättning för hur en sådan utveckling skall undvikas?