Vad ska vi göra?

I skrivande stund verkar det  som om det ortodoxa julfirandet i bland annat Egypten varit lugnt. Kanske berodde det på rigorösa säkerhetsarrangemang efter den senaste attacken strax före jul då män beväpnade med maskingevär och sprängmedel utförde en attack mot ”otrogna” i Helwan-distriktet, söder om centrala Kairo. Med andra ord; de attackerade en butik som ägs av kristna. Förövarna fortsatte sedan till Mar Mina-kyrkan, fylld av folk som firade mässa.

Just det här attentatet misslyckades. Men sammanlagt har mer än 100 kristna dödats i Egypten under år 2017. IS säger sig vara ansvarig för de flesta av attentaten, som enligt New York Times utförs som någon slags hämnd efter nederlagen i Syrien och Irak.

Och hela tiden verkar de blodiga attackerna mot utsatta grupper i avlägsna landsändar växa i antal.  Minst 21 personer sköts exempelvis ihjäl i delstaten Rivers i Nigeria i julas. Tolv personer fördes till sjukhus med skottskador. Deras brott? De hade firat midnattsmässa i en kyrka i staden Omuko.

De borde vetat bättre. Massakern var bara en i en lång rad attacker mot kristna i Nigeria under senare år. Korsbränning, attacker mot kyrkor och regelrätta mord på troende utförs i det närmaste regelmässigt, främst av islamistiska terrorgrupper som Boko Haram. 

Men det slutar naturligtvis inte här. Som Sändaren tidigare rapporterat har också St Alphonsekatedralen i Kongo Kinshasa stormats. Detta ska ha berott på att Katolska kyrkan ställt sig bakom fredliga protester mot president Kabila.

Alla dessa attacker skedde kring jul och nyår. Det är inget nytt. De stora samlingarna, och symbolvärdet kring jul, nyår och för all del påsk, tycks oemotståndligt,  även om dödandet och förföljelserna av kristna, och andra oliktänkande, pågår året runt.

Utsikterna till bättring verkar små. IS hotar ju tvärtom med att attackerna istället ska förstärkas. Dessa kristna får alltså stå som symboler för den hatade västvärlden. En komplex situation eftersom kristna fortfarande utgör den största andelen av jordens befolkning, och definitivt den rikaste och mäktigaste.

Men IS, och andra terrorgrupper, och regimer, nöjer sig som bekant inte bara med kristna. Förföljelserna av minoritetsfolk har överhuvudtaget ökat, och i några fall gått så långt som till etnisk rensning eller folkmord. Rohingyerna i Burma är bara ett exempel.

Fruktansvärda övergrepp mot minoritetsfolk långt bort är kanske lättare att, som bekymrad medmänniska, förstå och uppröras av, än att hörsamma kraven på hjälp från dem som uppfattar sig som en del av vår andliga familj. 

Västerlänningar i allmänhet, och svenskar i synnerhet, bekänner sig ofta som bekant inte längre som kristna och har svårt att förstå att i en kulturell kontext så är det så, vare sig de vill eller inte.

Följden blir att vi stumma ser på medan bland annat Mellanöstern sakta men säkert töms på sina sista kristna.

Det är ingen ny situation och inga nya ord. Världen skakar i sina grundvalar, just nu, och det är avvikarna, minoriteterna, som får sitta emellan. För att de inte tror, för att de har fel inriktning på sin tro, för att de tillhör fel etnisk grupp, för att de äter fel slags mat, för att de bor på fel ställe, för att de finns.

Yttrandefriheten och religionsfriheten är i fara snart sagt jorden runt. I Indien höjs varningar om att den hindunationalistiska våg som sveper över landet utmanar demokratin. Nya delstatslagar förbjuder konvertering från hinduismen och ett tiotal dödsfall, eller ska vi säga mord, har begåtts på muslimer som anklagats för att ha ätit ko. 

Enligt många statsvetare beror den här utvecklingen på globaliseringen. Enligt den amerikanske sociologiprofessorn och teologen Mark Juergensmeyer underminerar de globala krafterna både nationell suveränitet och ekonomisk autonomi och därmed banat väg för extrema  etnisk-religiösa grupper.

Detta för att många stater ju skapats av kolonialmakterna, med gränser som egentligen aldrig accepterats av alla medborgare.

En annan faktor är förstås korruptionen och vanstyret i många stater, som inte klarat av att administrera ärligt och effektivt. Inte när resurserna var så små och det enda som egentligen höll samman landet var en kortvarig kolonial kontroll.

Effekten av allt detta kalla Juergensmeyer, ”förlusten av tro på sekulär nationalism”. Nationalism börjar ses suspekt, samtidigt som vår nya multikulturella värld blir alltmer fragmentariserad.

Då blir populistiska ledare och religiös extremism ett svar och ett skydd. 

Än viktigare då att erbjuda andra sanningar och klokare svar.