”Winter is coming” lyder valspråket för släkten Stark i den populära tv-serien Game of Thrones. Vintern är på väg. Kanske är det ett passande valspråk för oss frikyrkliga idag?

Då tänker jag inte på att marken vilken dag som helst kan täckas av snö. Jag tänker på den framtid frikyrkorna går till mötes. Om väckelsen är en eld, så är det kanske lämpligt att likna dess motsats vid en vinter? Vintern är på väg; jag tror att det är så.

För ett par år sedan genomförde EFK, under ledning av Öyvind Tholvsen, vad man kallade för Sverigeundersökningen: en statistisk undersökning av utvecklingen inom protestantisk kristenhet i Sverige. Statistik och siffror kan vara krångligt. Men det här är en ganska okomplicerad läsning. Låt mig sammanfatta: det går utför.

Under 00-talet minskade antalet frikyrkoförsamlingar med nästan 20 procent. Över 500 församlingar lades ner, eller en i veckan.

Antalet medlemmar minskade med nästan 10 procent, till kring 215 000. Men vi som är med vet så klart att matriklarna innehåller mycket luft, och att raset i själva verket är betydligt större än så.

Svenska kyrkan erbjuder tyvärr ingen tröst. Antalet besök i söndagens huvudgudstjänst minskade dessa år med 30 procent.

”Winter is coming”, som sagt.

För de flesta av oss är detta ingen nyhet, även om man ibland får intrycket av att de som borde vara mest bekymrade tänker minst på saken. På många håll mildrar fonder och fastigheter smällen, och det går att köra ”business as usual” ett tag till. Men snart hinner verkligheten ikapp också de rikaste församlingarna.

Fina lokaler, professionella organisationer och det faktum att vi enkelt skickar delegationer till stora konferenser på andra sidan jorden kan lura oss att tro att vi står starka och har koll på läget. Det är en illusion. Vem vet hur länge vi kommer ha frikyrkliga folkhögskolor, studieförbund, pastorsseminarier och tidningar som den du håller i handen. 20 år? 30? Kanske 50, om börserna går bra och vi lyckas bredda profiler och rekryteringsunderlag något.

Om du inte har tänkt på det här innan kan det vara läge att sörja nu. Spänn sedan fast säkerhetsbältet, så att du är redo för det fria fall som väntar. För risken är att det går fort. En generationsväxling, kanske ett par.

Vad är då kyrkans uppgift inför ett sådant scenario? Till att börja med måste vi våga se verkligheten, inte gömma oss på kontor eller sammanträdesrum. Sedan behöver vi påminna oss om vad som är vår uppgift: att räcka livets bröd till hungrande människor. Allt annat finns till för att underlätta detta enda nödvändiga.

Slutligen, när vintern kommer, måste vi fortsätta vara trogna. Påminna oss om att numerär nedgång inte är ett hot mot Guds rike, men att en inre sekularisering faktiskt är det. Därför är det vår uppgift att hålla trons låga brinnande. Att bevara traditionen, så att vi kan ge den vidare till dem som kommer efter. Att lita på att Gud är historiens Herre, och påminna oss om att vetekornet måste dö för att ge liv.

Att övervintra, i väntan på en ny vår.