Under julhelgen lyckades Bo Rothstein, professor i statsvetenskap riva upp en storm av reaktioner genom en debattartikel i DN med rubriken ”Därför bör vi förbjuda att ge till tiggare”. Artikeln möttes av en mängd starkt kritiska debattsvar, från romska debattörer, forskare, företrädare för frivilligorganisationer, och inte minst från Thomas Hammarberg, f d kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet.

Rothsteins budskap var att tiggeriet innebär att den som tigger blir förnedrad och att den som ger bidrar till förnedringen och till att cementera ojämlika förhållanden. Genom möjligheten att överleva på allmosor förhindras nödvändiga politiska åtgärder för att förbättra migranternas livssituation.

Varför väckte det här förslaget så starka känslor? Förutom att Rothstein gör mycket olyckliga jämförelser mellan att ge pengar till tiggare och att köpa sex och att han fortsätter sprida myten om att det är organiserad brottslighet och människohandel som ligger bakom tiggeriet, var nog den största invändningen att han verkar mena att direkt medmänsklig hjälp utesluter möjligheter till strukturella förändringar. 

Han missar att vi kan hjälpa människor i desperat nöd och samtidigt verka för att förbättra deras rättigheter. Genom exempelvis humanitärt bistånd till syriska flyktingar bidrar vi med mat, kläder och mediciner till människor i flyktingläger, och samtidigt arbetar Sverige genom det internationella samfundet för en fredlig lösning av den väpnade konflikten.

Just så arbetar också många av de frivilligorganisationer och kyrkor vad gäller EU- migranter och romer som i dag befinner sig i Sverige. Både Stadsmissionen och Räddningsmissionen bistår människor med mat, kläder och rådgivning och arbetar samtidigt med att lyfta upp särskilda fall till myndigheterna, motverka diskriminering och säkra barnens rättigheter och skolgång.

 Men ett skäl till de starka känslorna i debatten om tiggeri handlar om att frågan både är akut och känslomässigt svår att hantera. Antalet EU-migranter som flyr från social misär i framför allt östra Europa för att försörja sig genom att spela musik eller be om pengar har ökat markant och därmed förändrat det svenska samhället och självbilden. Med den fysiska fattigdomen och desperationen mitt i våra vardagsliv måste vi förhålla oss till dessa medmänniskor och därmed till vilka vi är och vill vara.

Det är sant att många av de viktigaste långsiktiga reformerna är politiska, inte minst på EU-nivå.  Men något av det viktigaste vi som individer och församlingar kan göra är att motverka vardagsdiskrimineringen, mytbilderna och avhumaniseringen. Genom att lära oss mer, genom att inte titta bort när vi går förbi människor på gatan och genom att ifrågasätta myterna om lurendrejeri och människohandel. Det finns tyvärr inga enkla svar eller manualer för hur vi bäst är medmänniskor i denna delvis nya situation, men en bra början är att vägra sluta försöka. ¶