Det första som herdarna på ängen utanför Betlehem hör är maningen att inte vara rädda. De verkar nästan vara bered­da på glädjebudet och beger sig omedelbart till barnet i krubban. För­hopp­nings-
vis gick inget får förlorat på vägen.
Rädd blir däremot Herodes några dagar senare. De för bibelläsaren snarast något förvirrade och vilsegångna lärde från Österlandet skrämmer till den grad upp Kejsarens handgångne man i Jerusalem att han låter föranstalta om massmord på alla nyfödda gossebarn i storstadsregionen. Då tror man inte mycket på den egna makten.
År 2011 är de flesta herdar rädda. Och kejsarna vet inte vad de ska göra av sin makt. Vi som är får blir bara vilsnare och vilsnare, ja också rädda, av att våra herdar inte verkar förstå vad som händer och veta de vill. Och de fattigaste av fåren drabbas ännu en gång av svält och konflikter i Afrika eller börjar i Europa och USA märka att de också denna gång blir de som mest får känna av en lågkonjunktur.

Amerikas president kommer ingen vart och herdarna i kongressen säger bara nej. De kommunistiska kejsarna av Kina cyklar på maniskt, mer och mer rädda för att falla om den ekonomiska tillväxtcykeln stannar. Europas första dam och herrar inser skrämda att den union de skapat just nu utgör en kvicksand där den enes kliv för att komma upp gör att den andre sjunker djupare ner. Klimatförhandlarna kanske numera är överens om vad problemet är - en framgång jämfört med förr - men har inte kraften och orken att ta konsekvenserna och ta oss bort från den hotande avgrunden.
Och vår tids lärde framstår alltmer som opålitliga stjärntydare. Marknadsanalytikerna förutspådde vid förra årsskiftet ett nytt år med fortsatt börsuppgång. Det blev en nedgång med en femtedel i stället. Från senvåren har de ekonomiska krisrapporterna kommit i strid ström utan att expertisen kan ge någon vägledning.
De upproriska fåren i USA inspirerar och har fått efterföljande demonstranter också utanför andra börser än dem på Wall Street. Men något ordentligt politiskt program har de inte att komma med.

Ändå har 2011 varit ett år med jordiska glädjebud. Hur höstlik den arabiska våren än blivit de senaste månaderna, innebär den ett brott mot givna föreställningsramar och förutsättningar för säkerhetspolitik och demokratiutveckling. Tio år efter 11 september kan inte världen längre bestämmas av det låsta perspektiv som kriget mot terrorismen inneburit.
Inför detta skifte av paradigm väljer många att blir rädda i stället för att glädjas. Det gör de och känner sig genomskådande kloka. I stället borde de jubla tillsammans med årets fredspristagare, tre kvinnor som vågat stå emot krig och förtryck och visa vägen in i förändring.
Visst är framtiden riskfylld. Men varför skulle vi vara rädda? Rädsla föder bara tystnad och missmod. Låt oss i stället, både får och herdar, samlas på ängen utanför Betlehem och — måhända trevande eller falskklingande — stämma in i änglakören när vi får glädjebudet.

ANDERS MELLBOURN¶