I fredags vaknade vi upp till en förändrad värld. En värld utan Nelson Mandela. Denna man som mer än någon annan under vår livstid varit symbolen för kampen för rättvisa, för försoning och godhet. Nu är en tid att minnas, summera, och analysera, både hans betydelse för Sydafrikas väg till demokrati men också hans betydelse för mänskligheten. Det är tid att minnas hur och varför apartheid till slut föll. Vilken roll spelade Mandela, övriga ANC-medlemmar, omvärldens bojkott, Sveriges miljonstöd? Det är en tröst när världen förlorat en av sina starkast lysande och inspirerande ledare, att tillsammans får spegla betydelsen av hans person och livsvisdom.

Samtidigt är det slående hur historien alltid verkar enklare och mindre komplex när man begrundar den i backspegeln. När man hör berättelserna från aktiva i den svenska anti-apartheidrörelsen ISAK,(Isolera Sydafrikakommittén) eller läser några av de citat från politiker som inte ville fördöma apartheid, delta i bojkotten eller ge sitt stöd till ANC, så inser man att det aldrig var enkelt. Sydafrika var långt borta, även om banden kändes nära. Det var svårt att få ut information om vad som verkligen hände, det var under Kalla kriget med alla dess fastgjutna allianser. I en sådan tid var det en betydelsefull bedrift att vi i Sverige lyckades samla ett så brett spektrum av organisationer, fackföreningar, politiska partier och inte minst kyrkor som arbetade tillsammans mot apartheid.

Att vårda Mandelas arv är att våga se dagens orättvisor och vägra acceptera dem. Att vårda Mandelas arv är att förstå att det inte är enskilda hjältar som förändrar världen, det gör vi tillsammans. Det har aldrig varit lätt. Inte då och inte nu. Och vi saknar inte utmaningar. Vår tid är en tid när överfulla flyktingbåtar med kvinnor och barn tillåts sjunka utanför vår kust för att vi stängt dörren och glömt vår medmänsklighet. Vår tid är en tid när 1,5 miljoner människor i Gaza inte har rätt att röra sig eller leva ett värdigt liv. Vår tid är en tid där folkvalda ledamöter av Sveriges riksdag drar runt med järnrör på stan och öppet trakasserar människor på grund av deras hudfärg, som ropar hora efter kvinnor. Vår tid saknar inte utmaningar. 

 I det tal som Mandela höll vid sitt 90-årsfirande sa han: ”But even as we celebrate, let us remind ourselves that our work is far from complete. /.../ After nearly 90 years of life, it is time for new hands to lift the burden. It is in your hands now.” 

 Alltså att vi måste påminna oss om att vårt arbete är långt ifrån fullbordat och att det är dags för nya händer att lyfta bördan. Det är i era händer nu. 

Ja, det är i våra händer och det kommer aldrig kunna göras inom vår bekvämlighetzon. Kyrkorna i dag får inte ge upp inför sin egen ängslighet, för sin självupptagenhet, inte paralyseras av sjunkande medlemstal eller jubla för länge över interna, internationella kyrkokonferenser.

Vi måste, precis som under anti-apart-heidrörelsen sträva efter att uppnå det som kan verka omöjligt,  och göra det tillsammans med andra.