President Obama talade mer om att kampen fortsätter än vad han åstadkommit under sitt stora konventstal förra veckan. Hans motståndare Mitt Romney hävdade vid sitt konvent att det blivit sämre under Obamas fyra presidentår och att han med sin erfarenhet som affärsman har för-mågan att vända utvecklingen.

Med bara två månader kvar till valet är Barack Obama på defensiven. Den ekonomiska återhämtningen låter vänta på sig. Att hans första ekonomiska stimulansprogram sannolikt var avgörande för att avvärja en större ekonomisk katastrof och att republikanska partiet också av oberoende bedömare ges huvudskulden för att det amerikanska politiska maskineriet är låst, hjälper inte i opinionen. Hans stora inrikespolitiska reform, den nästan allmänna sjukförsäkringen, väcker mer kritik än gillande. Att Usama bin Ladin är död och Irakkriget avslutat, imponerar inte som förväntat.

För att lyckas i politiken måste du klara av både sakpolitiken, det politiska spelet och ha en egen trovärdig berättelse som ger ett sammanhang. Även om Barack Obama sannolikt egentligen vann för fyra år sedan mest för att han konsekventare än andra hade motsatt sig Irakkriget och snabbt förstått behovet av ekonomiska stimulanser, var det alldeles speciella att han hade en alldeles särskild berättelse.

Barack Obama var en på alla sätt osannolik kandidat. Han lyckades med stor vältalighet göra sin presidentkampanj till uttryck för en närmast historiskt given förnyelse och utvidgning av den amerikanska drömmen som kunde fånga in många som på olika sätt stått eller ställt sig utanför det politiska livet. 

Sakpolitiskt var Barack Obama vag och har så förblivit som president. Med det

politiska spelet ville han inte ha att göra. Det var en tillgång i valrörelsen men har vid makten blivit en belastning. Republikanerna har tillåtits ta över spelet i kongressen, trots att Barack Obama som nyvald hade ojämförliga handlingsmöjligheter.

Här ligger nog den största besvikelsen med Barack Obama som president. Berättelsen finns inte där längre. Han har inte lyckats formulera ett sammanhängande perspektiv för sina politiska reformer. I stället har kristen höger och tea party-

rörelsen ryckt åt sig problemformuleringsinitiativet. Därför står Barack Obama inför två månaders valrörelserysare trots att hans motståndare saknar såväl förankring i sitt partis kärna som personlig utstrålning. Efter taktiska åsiktsbyten framstår Mitt Romney som en vindflöjel snarare än den handlingskraftiga affärsman och praktiska resultatpolitiker han vill vara.

Och därför får USA möjligen och mot förväntan en valhöst där värderingar ställs mot resultat. Den sittande presidenten får släppa ambitionen att hävda svalt teknokratiskt rationella lösningar ovan partsintressen och i stället än en gång mobilisera det snabbväxande, nya brokiga Amerika mot det traditionella, allt  konservativare majoritetsamerika utanför storstäderna. Det kanske går. Men det kan också ge Mitt Romney det utrymme i mitten han behöv-er för att ta över makten. ¶