Värna det öppna och människotillvända

Stora möjligheter – stora risker. Kanske sammanfattar det mångas känsla inför bildandet av den nya kyrkan. En av riskerna är att vi inbillar oss att vi bildar något helt nytt. En del av retoriken har varit sådan: detta är inte en sammanslagning av tre kyrkor. Det är det visst! Om vi inte tar tillräcklig hänsyn till det så kommer vi att förlora både identitet och styrfart.
En historielös hållning bidrar inte till fungerande kompromisser. Den nya, förbättrade versionen av ”Teologisk grund” med kommentarer som nu ligger på Gemensam Framtids hemsida speglar som tur är denna insikt. Samtidigt är det viktigt att 1+1+1 blir mer än 3. Annars kommer den nya kyrkan inte att göra större intryck i samhället än de tre nuvarande tillsammans.

Möjligheterna ligger i att bygga vidare på de mest öppna och människotillvända dragen i de tre samfunden. Kyrkans historia är huvudsakligen en väg från Jesu gränslösa gemenskap till idel nya gränsdragningar och regleringar, ibland följda av reformer, och sedan av nya gränser. En växande gemenskap hålls ihop av hierarkier och förordningar när tilliten till evangeliets och huvudpersonens inneboende dragningskraft minskar. Vi behöver ordningar, men det är inte dessa som vinner omvärldens förtroende idag, utan en fri och öppen kyrka.

Ett av våra nuvarande kyrkors problem är att vi upplevs som interna, inskränkta och irrelevanta av samhället. Om det nya som vi bildar blir mindre öppet på vissa punkter än någon av de ingående delarna, då har vi ingenting vunnit, utan förlorat. De kompromisser vi söker bör alltså ge företräde åt den öppnaste av de hållningar vi har att tillgå och bygga vidare på den, snarare än avspegla majoritetsförhållanden. Alla kommer självfallet inte att enas om eller själva omfatta sådana hållningar, men alla behöver ge utrymme för dem.
Medlemskapet är ett exempel. I samtliga kyrkor är det på olika sätt relaterat till tro och dop. Men ett stort antal församlingar saknar ”dopkrav” för medlemskap. Odöpta medlemmar är visserligen inte så vanliga, men förekommer och ifrågasätts inte. Om en ny kyrka inskränker den hållningen blir den trängre än de tre samfunden tillsammans. Det finns också åtskilliga församlingar som idag låter barn bli fullvärdiga medlemmar. Andra gör det inte, och somliga har ett förberedande medlemskap för barn. Om den nya kyrkan går på linjen med förberedande medlemskap som vid 18 års ålder ersätts av ett fullvärdigt eller stryks, så blir den nya gemenskapen mer inskränkt än de tre nuvarande samfunden tillsammans.

Vi kan resonera på liknande sätt i andra frågor. En kyrka som begränsar deltagande i nattvarden till dem som är döpta (vilket Svenska kyrkan gör i teorin), skulle krympa utrymmet, och dessutom få oerhört svårt med Jesu öppna måltidsgemenskap. Något sådant föreslås dess bättre inte. Däremot är frågan om vem som får leda en nattvardsgudstjänst känsligare. I balansen mellan ordning och öppenhet/frihet måste det finnas tillräckligt utrymme för lekfolkets roll om den nya kyrkan inte ska bli snävare än de ingående delarna.
En annan, kanske ännu känsligare fråga gäller så kallat ”omdop”. Några kan tycka att öppenhet borde betyda frihet att döpa om redan barndöpta, men det innebär samtidigt ett underkännande av barndopet som är försnävande. Hur en barndöpt person som hellre skulle vilja vara döpt som vuxen förhåller sig till sitt dop, är en fråga som kloka pastorer kan hantera inom ramen för den enskilda
själavården. Men omdop kan inte omfattas av en
gemensam kyrkas ordningar — det skulle betyda mindre öppenhet än den respekt och acceptans för barndop som finns i många församlingar idag.
En fråga som många undviker idag handlar om kyrkans syn på samkönade äktenskap och om sexuell läggning påverkar möjligheten till församlingstjänst. Eftersom frågorna rör djupt liggande delar av vår personlighet så blir de extra känsliga. Enighet är inte möjlig inom överskådlig tid, men en ny kyrka får inte bli trängre än de tre tillsammans.
I två av de tre samfunden kan församlingar och pastorer välja om de vill förrätta samkönade vigslar. Missionskyrkans moratorium vad gäller partnerskap och tjänst upplevs begränsande av en väx­ande minoritet. Baptistsamfundet har aldrig infört sådana kriterier. Metodistkyrkan kommer inte att vara bunden av centrala beslut i frågan när den nya kyrkan har bildats. Baptisternas öppnare hållning måste rimligtvis bli vägledande här, även om den bara omfattas av en minoritet. Allt annat leder till en snävare och mer inskränkt kyrka.

Det finns fler frågor, men allra viktigast är de attityder som inte så lätt låter sig fångas i teologiska dokument, nämligen hur vi som gemensam kyrka förhåller oss till den värld vi är en del av. Är det ”vi” och ”dem”? Är kyrkan skild från världen och mission att dra in så många som möjligt i den trygga fållan? Eller är evangeliet socialt och diakonalt, och församlingen en del av samhälls-kroppen?
Något av denna spänning mellan olika perspektiv kanske avspeglas i diskussionen kring formuleringen ”göra människor till Jesu Kristi lärjungar och därmed förvandla (tidigare: förändra) världen”, en översättning av metodisternas ”to make disciples of Jesus Christ for the transformation of the world”. Detta handlar uttryckligen om gudsrikets förverkligande i världen genom att kristna fördjupas i sitt lärjungaskap (jämför metodistisk helgelselära) och lever ut evangeliet socialt och politiskt (jämför metodismens sociala principer), men den svenska skrivningen har ibland tolkats som att världsförändringen består av att redan frälsta vinner fler, snarare än av evangelium omsatt i diakoni och samhällsliv. Här måste det metodistiska socialetiska arvet betraktas som öppnare och mer riktningsgivande än inåtvända tolkningar.
Vågar vi konsekvent bygga på de mest öppna och accepterande dragen i våra tre traditioner och därtill utmanas av Jesu gränslösa hållning? Då kan en ny kyrka överleva, göra skillnad och bli meningsfull för framtiden.¶

THOMAS KAZEN