Ingenstans i världspolitiken hänvisar så många till Gud som i Israel-Palestinakonflikten. Men ingen annanstans sitter djävulen så i detaljerna när det gäller att hitta en lösning. Vi vet i princip hur den ska se ut: Två självständiga stater avskilda utifrån 1967 års gränser, Jerusalem på något sätt huvudstad i bägge staterna, en på något sätt rättvis lösning på flyktingfrågan. Men om detaljerna i ”på något sätt” tvistas det.
Nästan alla säger också att de vill ha en sådan tvåstatslösning. Frågan blir då varför en palestinsk medlemsansökan i FN inte välkomnas av alla utan ses så upprörande att den kommer att stoppas av ett veto från USA, som bara för två år sedan lovade att Palestina tills nu skulle få sitt medlemskap i FN.

Den som ansöker om och inträder i Förenta nationerna som självständig stat åtar sig vissa förpliktelser om att upprätthålla mänskliga rättigheter och avstå från våld i umgänge med andra nationer. En fullvärdig stat kan avkrävas folkrättsligt ansvar. Det skulle också gälla ett Palestina som efter årtionden av våldsam konflikt tar en plats i världssamfundet. Det är ett tyngre argument för att låta Palestina komma in än det motsatta, att Palestina skulle utnyttja sin ställning för att dra Israel till internationella brottsmålsdomstolen.
Huvudskälet för att avvisa Palestinas ansökan är att det inte finns några överenskommelser om ett fredsavtal och att fredsprocessen därmed skulle skadas, inte främjas, av ett erkännande. Visst finns här en viss logik, om det vore så att fredsprocessen gjorde löpande framsteg. Men så är det ju inte. Förhandlingsutspelen faller till marken. Extremister på bägge sidor slår konsekvent till och närmast utnyttjar varandra i våldsdåd, som sedan tas till ursäkt för att sluta samtala.
Genom fortsatta bosättningar skapar Israel fakta på marken som ger allt mindre territorium att förhandla om och fördela. Att Palestina å sin sida då söker skapa folk- och statsrättsliga fakta för att vinna självaktning och kraft blir logiskt.

Man bör beakta att helgens FN-ansökan följer på några år av relativt framgångsrikt — och av både USA och Israel i praktiken understött — statsbyggande med ekonomisk utveckling på Västbanken. Mer än tidigare har faktiskt den palestinska ledningen hållit på med just ett sådant samhällsbygge som man bör förvänta av en stat.
Det sägs med rätta att den palestinska regeringen i Ramallah inte helt kontrollerar sitt territorium, framför allt inte Gaza där Hamas styr. Terroristorganisationen Hamas skulle alltså glida in i FN efter ett erkännande. Men tvärtom är det så att Hamas motsätter sig FN-medlemskapet och inte vill ha en tvåstatslösning. Den som säger nej till FN-ansökan löper i praktiken risken att underblåsa Hamas och undergräver regeringen på Västbanken.
Ett ännu ofärdigt Palestinas önskan att bli erkänd som självständig stat och FN-medlem kan inte avfärdas som meningslöst spel för galleriet. Egentligen ligger den i allas intresse om vi vill ha fred och värna om både Israel och Palestina.

ANDERS MELLBOURN¶