I söndags sändes partiledardebatt i SVT:s Agenda. Som förväntat var det mer pajkastning än framtidsvisioner. De svenska partiledarna agerar oftare som om de vore förvaltningschefer som tävlar i matematik än som politiska ledare. Fokus ligger inte på vad partierna själva vill med framtiden utan snarare på alla de misstag som de politiska motståndarna gjort eller kommer göra om de kommer till makten. I munhuggandet om exakt vilka jobbskapande åtgärder eller vem som förstört den svenska skolan blir det hopplöst att leta efter ideologiska skiljelinjer.

 Att våra ledande politiker tillåts prata politik på det här sättet är inte bara tröttsamt, inte bara något vi kan skratta åt eller raljera över. Det är faktiskt också farligt. Farligt för demokratin. Om inga av våra politiska partier längre vill prata om ideologi eller om framtidsdrömmar, om gemensamma, kollektiva samhällsplaner — då lämnar vi fältet öppet för de krafter som gärna pratar om framtiden, men då i nationalistiska, populistiska och främlingsfientliga termer.

Hur hamnade vi här? Sverige som under efterkrigstiden var ett land med stora politiska visioner. Det fanns reformförslag som låg flera decennier fram i tiden. Vi drömde om välfärden och vi byggde välfärden, ökade det individuella och kollektiva välståndet. Fixade barnomsorg, sjukvård, och egna hem. Tillväxten skapade utrymmen för gemensamma val. Det fanns politiska idéer för hur samhället skulle förändras de kommande 20—30 åren. Vi förkortade arbetstiden och ökade antalet semesterveckor. Med undantag av den ekonomiska krisen på 90-talet har vi fortfarande möjligheter att drömma gemensamma drömmar i dag. Vi har en stadig ekonomisk tillväxt och enligt finansdepartementets prognoser ser det finansiella läget för staten och kommunerna ljusare ut än på länge. Men när Fredrik Reinfeldt och Stefan Lövén får frågan i SVT:s Dokument inifrån om vad de vill göra med det reformutrymme som dagens tillväxt skapar, svarar de båda som om framtiden framförallt är ett hot, och att vi måste ”klara välfärden” men också hjälpa svenska företag att överleva.

Ja, vi lever också i en tid av många utmaningar, men vi möter inte ökad nationalism och främlingsfientlighet, klimatförändringar, ökande inkomstklyftor och ungdomsarbetslöshet genom att kivas om mindre justeringar i socialförsäkringar. Det är nu dagens politik skulle kunna definiera hur de senaste decenniernas tekniska framsteg, ökade informationstillgång och tillväxt ska kunna förändra vårt samhälle till det bättre. Men vi får ju tyvärr de politiker och den politik vi förtjänar.  I den svenska demokratin har det civila samhället varit en viktig ideologisk motor och pådrivare. Så mer än någonsin behöver också kyrkorna vakna till i den politiska idédebatten. Vilket samhälle vill vi ha om 30 år? Hur når vi dit? Förhoppningsvis kan klockringningen i Jönköping den 1 maj inte bara tjäna som en varning utan också som en väckarklocka för oss medborgare och för politiker. En klockringning för att påminna om 1900--talets mest skrämmande historia men också om att vi med gemensamma drömmar och krafter kan påverka vår framtid. ¶