I höstas kom Anette Novak ut med sitt första delbetänkande av den medieutredning som regeringen tillsatt henne till att göra. (Medieborgarna & Medierna. En digital värld av rättigheter och skyldigheter — möjligheter och ansvar) Uppdraget har varit att skissa på nya mediepolitiska verktyg som kan ersätta det nuvarande presstödet vilket kommer att presenteras längre fram i vår. Det första delbetänkandet fokuserar på hur behoven ser ut i dag och det är på många sätt en problematisk bild som framträder.

Anette Novak menar att vårt samhälle på ganska kort tid förändrats från en kollektiv identitet till en stark individualism där samhörighet har blivit någonting flyktigt. Det långsiktiga engagemanget i till exempel föreningslivet har ersatts av ett lösare nätverksbaserat sammanhang. Samtidigt har många fler människor börjat kommunicera via media och då även de anonyma och oansvariga. Detta anser Novak inte bara får konsekvenser för massmedia utan för hela samhällsgemenskapen. Problem uppstår när hot och kränkningar kan göras utan att någon kan dömas. Vart tar det personliga ansvaret vägen?

Anette Novak visar att det pågår en demokratisering av hela medievärlden, och använder därför begreppet ”medieborgare” om vanliga människor. Genom internet kan alla göra sina röster hörda och det är utifrån ett demokratiskt perspektiv naturligtvis positivt. Hon menar att bara de medieföretag som lyckas fånga upp medieborgarnas engagemang kommer att överleva. Här går det att göra kopplingar till Sändaren och en eventuell nätbaserad framtid. Hur, och i vilken form ska tidningen överleva? Den frågan borde bekymra fler än tidningens styrelse. Många av oss medarbetare inom Equmeniakyrkan läser nog gärna tidningen på kyrkans expeditioner men kanske inte känner något större ansvar för Sändarens existens. Det sägs ju att den gamla kon inte saknas förrän båset är tomt och utan församlingsanställdas och medlemmars engagemang går Sändaren, digitalt eller i pappersversion, en osäker framtid till mötes.

Ett annat problem som Novak kallar för ”demokratiseringen av sanningen”, är när uppgifter blir svåra att verifiera, om inga journalister längre ansvarar för sanningshalten. Hur ska man kunna avgöra vad som är fakta och vad som egentligen bara är lösa rykten? Novak påstår att traditionell media har förlorat en del av sin upphöjda position i samhället, men att deras ansvar för demokratin fortfarande är stort och angeläget. 

Här tänker jag att tidningar som Dagen, Kyrkans Tidning och Sändaren har en viktig funktion i det kyrkliga landskapet. En självständig journalistik kan motverka maktmissbruk och snäva perspektiv. Därför är det förvånande att Equmeniakyrkan som samfund tycks vara så oengagerad i Sändarens framtid. Det gäller också kyrkoledarna som sällan initierar debatter här. Visst går det att skriva mer än traditionella jul- och påskhälsningar på Sändarens sidor?

Anette Novak påpekar att pressens roll som tredje statsmakt kan bli en demokratisk styrka när nu alltfler medieborgare formulerar sina åsikter. Förhoppningsvis får även Sändaren vara en del av en sådan process.