Viljan att förstå den andre

Jag besökte för ett tag sedan en ortodox kyrka och kom i samtal med prästen som med värme och övertygelse berättade om sin ortodoxa tradition. Han betonade det som förenade istället för det som splittrade inom kristendomen och jag frågade då hur han ställde sig till andra kyrkors dop. Han förklarade att han godtog både de katolska och lutherska kyrkornas dop men däremot inte några frikyrkliga dop. Det var smärtsamt att höra att en person som tillhör den näst största kyrkogemenskapen i världen underkände mitt eget dop liksom de barn- och troendedop som jag har förrättat i den treenige Gudens namn. Det goda ekumeniska samtalet kändes långt borta när jag gick därifrån.

Det är lite mer än ett år sedan den Romersk katolska kyrkans ledare Franciskus och Lutherska världsförbundets president Munib Younan undertecknade ett viktigt avtal i Lunds domkyrka. Avtalet består av fem imperativ med strävan efter fortsatt dialog och är i min tolkning följande: 1. Utgångspunkten för all dialog är det som förenar och inte det som skiljer. 2. En ständig beredskap att vara öppen och förändringsbenägen i mötet med den andra. 3. Förpliktigandet att konkret arbeta för kyrkornas synliga enhet. 4. Att gemensamt återupptäcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid. 5. Att tillsammans vittna om Guds barmhärtighet genom ord och handlingar.

Imperativen ska vara det förhållningssätt som ska prägla samtalen kring det som katoliker och lutheraner inte kan enas kring vad gäller nattvard, prästämbetet och synen på kyrkan. 500 år efter reformationen och splittringen av den västliga kyrkan finns det hoppfulla tecken om fler och fler mötesplatser där båda parter mer än tidigare är beredda på förändringar.

Redan 1999 undertecknades ett avtal mellan katoliker och lutheraner, Declaration on the Doctrin of Justification, där en (i stort sett) gemensam syn på försoningen lyftes fram. Till denna har även World Methodist Council anslutit sig och i somras skrev även Reformerta nattvardsgemenskapen (WCRC) under där även Equmeniakyrkan är medlem. I Wittenberg skrev även WCRC vid samma tidpunkt under en viljeyttring att stärka samverkan mellan reformerta och lutherska kyrkor. Allt detta är naturligtvis glädjande efter så lång tid av splittring men ska vi verkligen nöja oss med detta? Behöver inte Jesu bön (Joh. 17:21) att alla kristna ska bli ett också få större konsekvenser bland de organiserade kyrkorna?

Naturligtvis kan vi i Equmeniakyrkan vara stolta över att vi som samfund kan få en metodistisk och baptistisk dopsyn att leva sida vid sida. Ett viktigt initiativ är att reformerta kyrkor med united eller uniting i sin grundläggande identitet organiserar sig för att bli en starkare röst i arbetet för ekumenik. Frågan är vad vi mer kan göra här hemma i Sverige så att ytterligare mötesplatser skapas som underlättar kyrkliga strukturella förändringar. Två församlingar inom Equmeniakyrkan har på ett litet hörn stöttat (genom att vara några av huvudmännen i Botkyrka folkhögskola) tillblivelsen av Sankt Ignatios andliga akademi i Södertälje. Skolan är en mötesplats mellan de bysantinska/slaviska, de koptiska och syriska kyrkotraditionerna med visionen om ökat samförstånd mellan dessa tre traditioner och en stärkt ortodox identitet. Men Sankt Ignatios kan också vara en möjlighet för oss från andra kyrkotraditioner att få ökad kunskap om olika ortodoxa utgångspunkter för större ekumenik. Att till exempel vi frikyrkliga försöker förstå den helhetssyn av kyrkan som även inkluderar dopet och gör det till något mycket mer än ett privat beslut hos den enskilde. Den ortodoxa prästens uttalande om frikyrkodop, som jag berättade om i inledningen, präglades kanske av bristande kunskap, men handen på hjärtat är väl kunskapsluckorna från frikyrkohåll om ortodox identitet minst lika stora.

De fem imperativen för fortsatta samtal mellan katoliker och protestanter är lika gärna något som vi i frikyrkorörelsen skulle kunna ha som utgångspunkt när vi tänker framtidens kyrka. Att vi söker det som förenar och inte skiljer i samtalen med Svenska kyrkan. Att vi är öppna och förändringsbenägna i mötet med Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen. Att vi genom ord och handlingar uttrycker vår kristna tro tillsammans med katoliker och ortodoxa.

Den ortodoxa prästen uttryckte till råga på allt i sitt samtal med mig att kvinnliga pastorer och präster bara var ett olyckligt kortvarigt experiment. Därför var jag lite förvånad när jag upptäckte att prästens ortodoxa gren är medlem eller observatör i Sveriges kristna råd vars generalsekreterare just är en kvinna. Dessutom har Karin Wiborn, pastor i Equmeniakyrkan, baptistiska rötter. Detta är väl ett konkret exempel att ekumenik aldrig kan göras svartvit, där vi enbart är de goda medan de andra enbart fördomsfulla och diskriminerande. När de 27 medlemskyrkorna i Sveriges kristna råd vill tala med en enda röst i den svenska debatten, t ex i det nu aktuella juluppropet, så görs det av en kvinnlig frikyrkopastor med stöd av fyra kyrkofamiljer inklusive den ortodoxa. 

En viktig utgångspunkt i allt ekumeniskt arbete är att försöka förstå andras historiska och teologiska utgångspunkter och samtala utifrån dessa. Det kan utifrån ett ortodoxt perspektiv handla om att liturgi och bön blir den centrala frågan i stället för vår förtjusning att uppehålla oss i stadgar och bekännelseskrifter. Jag kan naturligtvis välja att ta avstånd från min pastorala ortodoxa kollega för hans syn på frikyrkor och kvinnligt ledarskap, men jag kan också fortsätta samtalet för att försöka förstå hans uttalanden och där finna öppningar. På samma gång behöver jag vara öppen för hans frågor vad gäller min syn på kyrkan, gudstjänsten och sakramenten.

Den 25 december firar de västerländska kyrkorna jul, liksom de ortodoxa den 7 januari, där förundran och tacksamhet uttrycks inför undret att Guds kärlek inkarnerades i ett värnlöst spädbarn. Kan denna heliga förundran göra att vi också kan möta varandra med uppriktig vilja att fortsätta läkningen av den kristna gemenskap som under årens gång alltför ofta blivit skadad och sårad?