Vilka verktyg bygger den bästa framtiden?

Inom strategiskt tänkande är det grundläggande att tänka i strategisk, taktisk och
operativ nivå. Så också för en kyrka.
Strategisk nivå är de långsiktiga och övergripande mål, de som ibland kallas ”stororden”,
ofta slagordsmässigt: Sverige för Kristus! eller Evangelium åt alla!
En något mer konkret strategisk nivå representeras av Missionskyrkans hittillsvarande
fyra strategiska områden. Men om man läser det dokumentet är det trots en mängd
underpunkter mycket allmänt hållet och har få konkretioner.
Denna nivå är vi många som är duktiga på i kyrkorna. Vi kan både skriva övergripande
mål om vår människosyn och predika om den liksom om mycket annat. Få grupper av
människor i samhället är så tränade att formulera värdegrunder och policydokument
som kyrkoaktiva.

När det gäller den operativa nivån är vi också i allmänhet duktiga, i synnerhet i
frikyrkan. Vi är tränade sedan barnsben att ta ansvar, ta initiativ och lösa problem.
Redan som nioåring hade jag mitt första ledaruppdrag som vice patrulledare. Sedan
fortsätter det på samma vis. Någon blir samfundsledare och någon blir utbränd. Men
även för den senare är det numera en merit på ett CV att ha varit scoutledare. I vår
operativa verktygslåda har de flesta av oss många metodiska verktyg att ta till. Svenska
kyrkans nationella kansli befolkas av ganska många duktiga administratörer och
ideologer med bakgrund i frikyrkan.
Den vita fläcken på kartan, det vi är dåliga på, är den taktiska mellannivån. Det är
där vi ska svara på frågan: Hur tar vi oss i stort sett dit? Hur förverkligar vi de lösare
övergripande men gemensamma målen? Det är där vi analyserar och konkretiserar de
begrepp och uttryck vi satt i centrum. Vad menar vi med dessa? Menar vi egentligen
alls samma sak? Betyder frälsning samma sak i Bromma som på Hönö? Betyder
nattvardsgemenskap samma sak i Baptistsamfundet som i Missionskyrkan? Utifrån
dessa omistliga samtal är det som vi hittar ett sätt att definiera och prioritera
uppgifterna under en överskådlig tidsperiod. Då kan vi bättre se vilka verktyg vi ska
använda mest i vår låda.
Med en kontextuell teologi som grund och en kongregationalistisk organisation är det
självklart att den taktiska nivån är lokal eller möjligen regional. Hur vi faktiskt arbetar
för de gemensamma målen blir självklart ganska olika i Tensta och i Sjöbo.
Inom pedagogiken kan vi se tre motsvarande nivåer:

Pedagogik motsvarar till stora delar den strategiska nivån med övergripande perspektiv
lärande, kunskap, uppfostran ofta med filosofiska perspektiv.
Den operativa nivåns motsvarighet är då metodiken. Pedagogen har sin verktygslåda
med metoder att genomföra formella lektioner eller friare aktiviteter.

Mellannivån, taktikens motsvarighet, är didaktiken. Det är vetenskapen om
undervisning. Där ställer vi alltså frågan: Hur ska jag/vi i stort nå målet? Det gäller
även här en överskådlig period. Det utgår självfallet från vår grundläggande syn på vad
kunskap och lärande är. Det finns allmän didaktik inom lärarutbildningen. Den ska i
princip gälla inom olika ämnesområden, och det finns ämnesdidaktik. Det är skillnad att
undervisa i matematik och idrott.

Det är lite anmärkningsvärt att det inte finns någon forskningstradition kring en
församlingsdidaktik. Av tradition talar vi om religionsdidaktik. Den handlar mest om
religionsämnet i skolan. Förutsättningen i församlingen för pedagogiskt arbete är
radikalt annorlunda än i skolan. Därför behövs en speciell didaktik där.
Man kan litet generaliserande säga att pedagogiken till stora delar är den samma i hela
samhället, till exempel hur vi ser på kunskap och lärande. Metodiken kan också vara
gemensam. Men didaktiken skiljer sig nästan helt.
Ett exempel på församlingsdidaktik skulle kunna vara hur vi under just det kommande
året lägger upp arbetet i en konfirmandgrupp. Konfirmationens teologiska grund
ligger fast men kontexten skiljer sig. En fjortonårings livsvärld kan se mycket olika ut
beroende på plats. Svaren på de didaktiska frågorna Vad, Hur och Varför skiftar inte
bara lokalt utan också när snabba förändringar sker i samhället.

Ett spännande perspektiv är att laborera med tanken på att också teologin har en möjlig
tredelning.
Den övergripande teologiska strategin kallar vi till exempel dogmatik. Där hittar
vi urkunderna, Bibeln och bekännelserna. Men också de olika kyrkogrenarnas
formaliserade och informella traditioner när det gäller till exempel liturgik.
Den operativa/metodiska nivån motsvaras av riten i vid mening, hur vi tillsammans och
enskilt försöker skapa gudsmöten vid en viss tidpunkt på en viss plats.
Taktiken/didaktikens motsvarighet skulle vi då kunna kalla ”levd tro”. Hur vi med
känslan, intellektet och kroppen faktiskt tolkar, tillämpar och lever vår tro.
Min erfarenhet är tyvärr att vi också på detta område är svaga på mellannivån. Hur
ofta samtalar vi i spontana eller strukturerade former om vår tro? Vad vi faktiskt tror!
Ofta ses detta som ett helt privat område och samtalet vid kyrkkaffet handlar om mer
triviala ting och vid styrelsemötet om formella saker. Den teologiska reflektionen är
ofta överlämnad till de professionella. Och det är inte alltid pastorer/präster. Även de är
mycket ofta svältfödda.

Ett viktigt problem som alla organisationer/kyrkor lider av när den taktiska nivån
är svag och samtalet om den saknas är att den operativa nivån saknar genomarbetad
kontakt med de övergripande målen. Både anställda och frivilliga tenderar att ta de
verktyg som ligger närmast i verktygslådan eller de som de tycker bäst om att arbeta
med.
Det är alltså uppenbart att vi i våra församlingar behöver samtala om både vår tro, vår
didaktik och vår övergripande taktik. Här öppnar bildandet av Gemensam framtid en
gyllene möjlighet.
Det är ett svårt men viktigt samtal som egentligen måste pågå ständigt. Liksom det om
lärandet i församlingen, om musiklivet och allra mest, det om hur vi faktiskt lever vår
tro!

JAN­ERIK MELLIN