Det är ingen bra vårvinter för den gemensamma framtidens nuvarande samfund och blivande kyrka. Det finns en risk att det inte bara är vanlig vårtrötthet. Det direkt uttalade motståndet är ännu svagt. Men likgiltigheten breder ut sig. Det kan i längden vara ännu farligare.

Arbetsgruppernas framtidsrapporter framstår, i alla fall som vi ser dem, som alltför ogenomarbetade, oklara och fantasilösa. Aktiviteten och engagemanget vid lokala samtalsdagar har varit svagt. Skiftande besked om hemlighållande och offentliggörande av materialet har varit förvirrande. Ett plötsligt presenterat namnförslag inklusive färdig logotype till en kostnad av 161 000 kronor exklusive moms blev en pinsamhet och torde hinna avföras från dagordningen innan remissen når församlingarna.

Äktenskapsfrågan verkar lamslå Missionskyrkan. Det utlovade samtalsmaterialet till församlingarna visade sig när det presenterades för ett par veckor egentligen bara utgöra en förteckning frågor för samtal. Nya besked om vad som ska gälla i Missionskyrkan lämnas för varje nytt sammanträde som hållits i styrelse eller arbetsutskott. Samtidigt hävdas att beskeden inte är så oförenliga.

Till råga på allt finns det anledning att känna oro för hur det är med sammanhållningen. De tre kyrkoledarna har visserligen samordnat börjat skriva en serie inspirerande krönikor i Sändaren, vilket vi uppskattar. Men Göran Zettergrens egentligen helt odramatiska besked att han inte kommer att stå till förfogande som ledare för den gemensamma framtidens kyrka verkar ha skapat något slags tomrum och osäkerhet bland missionskyrkliga om vad som händer framöver. Med undantag för de internationella och nationella missionssekreterarnas helt olika ställningstaganden i äktenskapsfrågan hörs mycket litet från Tegnérgatan 8. Styrelsen fattar beslut med knappa majoriteter, utslagsröst från ordföranden och tunga reservationer. Drar ledarna verkligen jämnt?

I detta läge tycks själva framtidsbygget bli samlingspunkten för all frustration. Den sökta räddningen stavas visioner. Vi ska framför allt skapa något radikalt nytt. ”Allt ska bort” som det hette från Equmenia redan inför fjolårets årskonferens.

Det låter sig sägas. Men de som vill ha visioner är inte så ny-skapande och idérika de heller. När det kommer till konkretion verkar det mest vara önskan att en ny kyrka också måste omfatta pingströrelsen och EFK. Ibland går det inte att värja sig för känslan att ”visionärerna” i praktiken skulle vilja kasta den egna barlasten över bord för att bara gå upp i den konservativa eller evangelikala (ursäkta etiketterna) delen av svensk kristenhet.
Vi borde kunna mer och bättre. Visst har ekumeniken breddats och samarbetet med inte minst pingströrelsen utvecklats häpnadsväckande i ett historiskt perspektiv. Det är något att tacka Gud för.

Men baptister, metodister och missionskyrkliga har ett eget arv att stå upp för. Det handlar om öppenhet, frihet, personligt ställningsstagande och samhällsansvar. Det ger rätt till både tro och tvivel, fromhet, kritiskt tänkande och ifrågasättande. Det är en kristen tro värd att kämpa för och förkunna också i framtiden.

ANDERS MELLBOURN¶