Varför lär vi våra barn att leva i ett tempo som vi själva blir sjuka av? Frågan kom i ett sms från en vän. Både hon och jag är klassföräldrar det här året, våra barn fyller snart år, och det känns som om tiden aldrig någonsin räcker till. Som om vi inte räcker till. Min mamma, som besökte oss en vecka i september och hjälpte oss med barnen och vardagen, sa när hon åkte hem att så här mycket var det inte när vi var små, inte så många gympapåsar, utflykter, biblioteksböcker, frukter i olika ryggsäckar. Och absolut inte så många aktiviteter. Eller kalas. Och då ska vi komma ihåg att dagens barn ofta går i skola och på fritids lika många timmar per dag som vi vuxna är på jobbet, om inte längre, och att de flesta har läxor som ska göras när de kommer hem, och aktiviteter på det.

En annan bov i stressdramat är ambitionsnivåerna. Vare sig det gäller barnkalas, klassfester eller halloweendräkter så är den oskrivna regeln att det ska vara extremt avancerat, häftigt och storslaget. Vi föräldrar tittar på varandra, skämtar om utbrändhetssymptom och sömnbrist orsakat av att vi tillbringat nätter med att göra Harry Potter-frågetävlingar, tråckla häxklänningar, eller baka spökmaränger istället för att sova.

Det är självklart att det inte är alla föräldrar som har möjlighet att låta barnen ha aktiviteter nästan varje dag. Det kostar pengar, och det tar tid. Tid som inte finns om en förälder exempelvis jobbar skift. Men vi som har möjlighet, vi som har bättre ekonomiska förutsättningar än tidigare föräldragenerationer, vi som är så välutbildade, så pålästa. Varför lär vi våra barn att leva i ett tempo och med en ambitionsnivå som vi själva blir sjuka av?

Hjärnforskaren Martin Ingvar och journalisten Gunilla Eldh har precis kommit med en ny bok, Hjärnkoll, om dagens skolmiljö och dess påverkan på utvecklingen av barns hjärnor. De listar de fyra s:en som de största problemen: stress, socker, stillasittande och sömnbrist. Barn i dag har inte bara skola, kompisar, fritidsintressen och läxor, de har också telefoner, i-pads och sociala medier. Fokus, koncentration och vila blir en bristvara i barnens värld. Precis som i de vuxnas.

Det Ingvar och Eldh lyfter fram är ju inte revolutionerande egentligen, det är logiskt, och ganska självklart. Barn behöver fysisk aktivitet, de behöver bli sedda och få återkoppling från vuxna, både hemma och i skolan, de behöver vila, sömn och fokus, och bra mat utan alltför mycket socker. Just för att det är självklart så tror jag att det finns grogrund för en motrörelse. Nej, det är inte superhärligt att säga nej, att sätta gränser, att vara den tråkiga. Men jag tror det i dagens presentationssamhälle också är en hjälp att våga säga ”jag klarar inte det här, jag behöver vila”. Och precis som Tomas Sjödin lyfter fram i boken Det händer när du vilar så måste vi skapa plats för vila, det gäller ju också för våra barn. Det vi vinner är så väldigt mycket viktigare än en storslagen halloweenkostym. För alla. ¶