All ondska jag hör om, ser och möter har inte dödat kärleken

Paradiset finns inte. I alla fall är det inte som det beskrivs i Moseboken. Jag tror inte att Adam förvisades, han rymde. När han upptäckte att ingenting kunde förbättras, upplevde han det som ett helvete.
Det är inte jag som säger så utan den norske filosofen Arne Naess. Jag återger det fritt från en intervju i svensk tv för många, många år sedan.
Paradiset är inte en plats, menade Arne Naess, det är en stämning. Den stämning man kan leva i en när man är helt övertygad om att allting kommer att vara bättre i morgon än i dag.
Den definitionen av paradiset tilltalar mig.
Verkligheten är en ”öppen affär”, ingenting är avgjort från början, skriver poeten Jesper Svenbro i dikten Lovsångens början.

Nej, ingenting är avgjort, allting är möjligt för oss att ta ställning till. Ja, för oss som har rätten och friheten att göra det.
Av det följer ett ansvar, ett ansvar att söka besvara de stora frågor vi ställs inför på livsresan. Finns paradiset? Finns Gud? Hur ska man veta?
Jag hörde ett samtal med Ylva Eggehorn i radion häromdagen. Hon berättade att hon som barn frågade sin far: Hur ser Gud ut? Ja du, svarar hennes far, om Gud finns ser han nog inte ut som något vi kan föreställa oss.
Barnets fråga togs på allvar. Inga sagor, inget raljerande, inget avvisande. Ett ärligt, vuxet svar att den kloke, avhållne fadern inte vet. Verkligheten är en öppen affär. Ingenting är avgjort från början.

Du känner sen bardomen den heliga skrift, skrev min mamma och söndagskollärare i bibeln jag fick när söndagsskoltiden var slut. Ja, det gör jag. Men hur ska skriften tolkas? Verkligheten är en öppen affär. Ingenting är avgjort från början.
Jag måste tänka, läsa, samtala och tänka igen. Jag måste själv ta ställning. Det är det som fyller mitt liv med mening. Det är det som gör livsresan spännande. Det är därför jag vill resa ännu en tid. Jag är inte färdig med svaren jag ger mig själv. Men grundackordet har slagits an och ger mig tryggheten att pröva övertoner och improvisationer.
All ondska jag hör om, ser och möter har inte dödat kärleken. Den har överlevt. Den bär namnet Gud. Om den kärleken får jag dagliga belägg. Just när fingrarna sätts till tangentbordet för denna text, rapporteras om hur människorna i Burma kan börja hopas på en bättre morgondag och hur kvinnorna också i den anglikanska kyrkan kanske blir jämställda med männen. Verkligheten kan förändras om några vill och ges friheten att utföra kärlekens handlingar.   

Hur märks det i den verklighet som är min? Påverkas den av min glädje över upptäkten att kärleken är starkare än ondskan? Förstår jag att kärleken kanske inte rår på ondskan om dikten inte blir till handling?
Gud kanske inte ser ut som något vi kan föreställa oss. Kärleken har så många ansikten. Lustgården kanske inte ser ut som vi lärt oss. Men kanske kan vi själva snickra på den tro på en bättre morgondag som vi kan kalla Paradiset. Verkligheten är en öppen affär. Ingenting är avgjort från början. ¶