Kyrkoledarna om Equmeniakyrkans framtid

Det ekumeniska centret i Alvik hyser inte bara många av medarbetarna på Equmeniakyrkans nationella nivå, det är också här som Diakonia, Sveriges kristna råd och många andra organisationer med kristen koppling återfinns. Åtminstone ett tag till. Sänkta statliga bidrag gör att organisationer ser sig om efter billigare alternativ då pengar måste sparas. Equmeniakyrkans kyrkoledare Karin Wiborn suckar, det är tydligt att det inte är en utveckling hon välkomnar.
– Kommer Ekumeniska centret att vara kvar? Vi vet inte. Vi vet inte hur framtiden blir, säger hon.

Turbulent tid

Sändaren möter Karin Wiborn och Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare, i det som på många sätt är en turbulent tid för Equmeniakyrkan. Samfundet påverkas liksom andra av de kyligare politiska vindarna som drabbar folkrörelserna. Att Sändaren upphör som fristående tidning kan ses som en del av den utvecklingen. Parallellt med en statlig njugghet så förlorar samfundet stadigt medlemmar och församlingar läggs ner när åldrade medlemmar inte orkar bära dem.
Som journalist är det inte svårt att måla Equmeniakyrkans framtid i dystra färger, men sådana försök möter protester från både Karin och Niklas. De ser andra vägar. Karin finner inspiration i väckelsens pionjärer. 
– Det var ju inte statsbidragen som skapade väckelserörelsen eller folkrörelserna. Jag har gått tillbaka och läst om när Veckoposten grundades under 1800-talet. Hur mycket medie- och presstöd fick man då?
 

Kan det finnas något positivt i att medlemmarna behöver ta mer ansvar om staten backar?
– Jag ser ju å ena sidan med oro på utvecklingen. Vi har byggt upp samhället på detta sätt, att folkrörelserna får en del bidrag, för det är så vi har velat ha det. Nu bryts det samhällskontraktet. Å andra sidan får vi ju spotta i nävarna, och vi tvingas se över vad vi gör. Vad är viktigt, vad ska vi inte hålla kvar? säger hon.
– Vi är ju inte bara en folkrörelse, vi är en väckelserörelse. Och väckelserörelser finns ju överallt i världen även där det inte finns folkrörelser. Vi kan behöva omorientera oss, krishantera, men vi kommer att fortsätta, säger Niklas.
Han ser också tillbaka för att finna inspiration inför framtiden. 
– Hela den bibliska berättelsen utgår från omöjligheter. Abraham och Sara är ofruktsamma och bara ett exempel på alla ofruktsamma par i Bibeln. Varje gång Gud börjar med något nytt så gör han det där det inte verkar finnas mänskliga förutsättningar. 
Båda finner också hopp i de lokala församlingarna. Niklas pekar på att det finns ett antal församlingar i Equmeniakyrkan som aldrig varit lika stora och livskraftiga som i dag, och tar församlingen i Vårgårda som ett exempel.
– Det är otroligt hoppfullt. De har lyckats med en generationsväxling och har bevarat sin identitet och integritet.
 

Men Equmeniakyrkan har ju trots allt många församlingar där medelåldern är väldigt hög och de yngre i stort sett saknas. Varför har Equmeniakyrkan haft så svårt att behålla de yngre?
– Det är en otroligt viktig fråga, där vi behöver vara lite självkritiska. Jag utgår från min lokala församling, där vi på pappret har ganska många medlemmar mellan 20 och 30 år. Men de går inte längre i kyrkan. Där behöver man göra en felsökning och prata med dem. Varför känner du att du inte kan växa i församlingen? Varför känner du att du inte behöver Gud? säger Karin.
 

Finns det någon risk att Equmeniakyrkan ses lite som ett mellanmjölksalternativ? Att de som vill ha en öppen kyrka med låga trösklar väljer Svenska kyrkan, medan de som vill ha karismatisk kristendom väljer till exempel Pingst?
– Jag vill gärna att vi ska vara både och. Min dröm är att vi ska kunna rymma både det som lockar i Hillsong och i Katolska kyrkan. Det är det som gör oss unika, att vi vill jobba med Jesus Kristus som centrum, då är gränserna runtomkring ganska ointressanta, säger Karin.
– Jag tänker inte att nu ska vi positionera gentemot andra kyrkor. Gud har bara ett folk, ett rike. Det finns bara en Jesus och en Bibel. Vad är då vår grej? Jo, att berätta om Jesus och bjuda människor att möta honom. Vi ska tro att det mötet förvandlar individen, gemenskapen och hela samhällen, säger Niklas.
Han lyfter gärna fram Equmeniakyrkans styrkor, som att tre samfund gick samman för att bilda en ny kyrka med Jesus som centrum. 
 

Men när kommer dessa styrkor också synas i statistiken för samfundet? 
– Det kan man alltid fundera på. Jag tror att samfundet haft en god och nödvändig tid av konsolidering. Att göra en så omfattande omstrukturering som Equmeniakyrkan gjort tar tid, och det ska man ha respekt för. Men möjligen är vi ett läge där vi kan se saker hända, säger han.
Både Niklas och Karin är inne på att det i församlingar kan finnas en ibland överdriven självkritik. Man ser inte vilka rikedomar som faktiskt finns i gemenskapen.
– Det är nästan ett andligt självskadebeteende. Vi beskriver det vi inte kan, det vi inte lyckas med, vilka vi inte har med oss längre i församlingen. Men jag satt på ett kyrkkaffe nyligen och bara kände att den här gemenskapen är ju helt unik. Kan vi bara se att det finns så mycket gott i Equmeniakyrkan och bjuda in fler så tror jag människor vill komma, säger Niklas.
 

Upplever du att Gud lagt något speciellt på ditt hjärta för Equmeniakyrkans framtid?
– Det jag tror att Gud lagt på mitt hjärta är vad man i vissa kretsar skulle säga är att tala tro till folk. Det handlar inte om att säga åt folk att göra om och göra rätt, utan att öka tilltron till det som Gud faktiskt redan gör hos oss. Det är inte ur det storslagna som Gud i regel gör någonting, utan oftast ur det som kan ses som ganska ynkligt, säger Niklas.
– Jag tänker i en åttaårsperiod framåt, medveten om att jag kommer gå i pension om fyra år. Men jag vill hjälpa till och bygga en bra organisation, en organisation som bär det nationella kansliet, men också som kyrka och gemenskap. Det kan låta lite tråkigt, men det ligger på mitt hjärta. Jag tror det är viktigt att vi hittar en organisation som är löslig och lättfotad på ett bra sätt, och gör oss fri från barlast vi har med oss från bildarsamfunden, säger Karin.
 

Vilken framtid ser ni för det internationella arbetet?
– Ekumeniken och det internationella engagemanget är oerhört viktigt, säger Karin.
 

Men Equmeniakyrkan har ju svårt att rekrytera missionärer i dag?
– Det är någonting som kan kännas omodernt när vi pratar om mission och missionärer. Jag är inte negativ, men hur pratar vi om det så att vår samtid förstår? Det är inte så enkelt, men jag tror på anslaget att visa på samhörigheten med alla människor och möjligheten att lära av varandra, säger hon.
Niklas ser de internationella kontakterna som avgörande, men också att evangelisationsuppdraget inte är avslutat.
– Det finns många delar av världen som ännu inte nåtts av evangelium. Det tror jag att vi skulle behöva väcka i Equmeniakyrkan, även om sådant arbete redan sker i dag. Att nå de onådda är en del av vårt uppdrag.
 

Kyrkoledarvalet tydliggjorde ju att det finns olika teologiska traditioner och fromhetstraditioner i Equmeniakyrkan. Hur ser ni på framtiden för den bredden i samfundet?
– Min spaning är att traditioner alltid är i flytande form, det är en pågående förhandling. Jag tror att detta är ett gynnsamt läge, där traditionerna kanske inte är så konfliktfyllda som de möjligen har varit. Jag tolkar det som att vi är i ett bättre läge att både förstå och samtala med varandra, säger Niklas.
– Om man tar kyrkoledarvalet så identifierade sig nog några med Niklas och andra kanske med mig. Och jag tycker att det blev rätt bra med oss båda ihop. Jag tycker också att det är ett gammalt sätt att tänka att vi är så olika i Equmeniakyrkan. Öppenhet för att en annan typ av fromhet än du är van vid kan berika dig, och gör den inte det så kan du låta dem hållas, säger Karin med ett skratt.