”Tänk vad en helt vanlig fru Johansson får vara med om!”

Jag rattar bilen den sista biten på leriga småvägar mellan åkrar som bidar sin tid till våren, och undrar om jag kommit rätt. Jag är på bondvischan i Västergötland, mitt emellan Hjo och Tidaholm. Här har Berit bott sedan 1960 då hon gifte sig med bonden Lennart från trakten, 21 år gammal.
Allt började med ett mejl till redaktionen på Sändaren från Berit, med tankar om den tid vi lever och hur hon själv ser på samtiden och livet. 

Vill helst inte prata om sig själv

Jag har fått i uppgift att skriva ett personporträtt, men föremålet i fråga vill helst inte prata om sig själv. 
– Vi är 20-talet personer i församlingen, och även om det är en liten församling så händer det ­saker hela tiden, inte minst i barnverksamheten, säger hon för att leda bort samtalet till något annat.
Berit fyllde 85 år i somras och bor på gården som förr drevs av hennes man Lennart. Han gick bort för två år sedan, men redan innan dess hade sonen Leif tagit över. Han bor med sin familj i stora röda huset och Berit i lilla röda huset intill.

När vi vaknar och får till oss de senaste nyheterna via tidningar, radio och tv. Så informeras vi om krig och våld, men sällan får vi ta del av några upplyftande händelser. Vi orkar knappt ta in all negativ information längre. Än mindre sätta oss in i de utsatta människornas vardag.

Så inleds mejlet hon skickat och som är anledningen till mitt besök. 
– Jag vågade först inte berätta för Leif om vad jag nu hittat på, men jag gjorde det i går och han tyckte det var bra, att vi måste lyfta det positiva, säger hon.

Dikter och verser

Hon skriver dikter och verser, oftast till födelsedagar och tillställningar, gärna på rim. Flera har uppmanat henne att skicka in till någon tidning. Nu gjorde hon det och då får hon journalist­besök. Hon är alldeles för nyfiken för att inte ställa upp, om än också lite skeptisk. Hon har väl inget att berätta upprepar hon gång på gång.
– Tänk vad en helt vanlig fru Johansson får vara med om.

Gillar överraskningar

Hon öppnar dörren för mig, och för Sändarens läsare, så som hon öppnar den för många. Förutom att Berit är nyfiken gillar hon överraskningar, framförallt sådana som kommer i möten med människor. Och det ska visa sig att dörren alltid varit öppen, för sönernas vänner, för praktikanter på gården och särskilt för de som verkligen behövt få komma till ett hem. På gården har de varit familjehem för barn och unga och de har haft tyska sommarbarn. Det var viktigt både för henne och Lennart.
– Det är inget konstigt för mig, det har jag fått med mig hem­ifrån, att en dörr ska vara öppen, säger hon.

Tänk om vi kunde bygga sociala broar som bär till ett mänskligare klimat och en varmare atmosfär

De senaste tio år har hon stöttat och hjälpt många invandrare. När Hökensås semesterby i närheten av Tidaholm tog emot syriska flyktingar som flytt kriget blev Berit involverad. Fortfarande har hon kontakt med familjer och hjälpte i början till med allt från inköp och skjuts till fotbollsträning till kontakt med migrationsverket. Numera träffas de oftast i vardagsrummet över en kopp kaffe,
– Bekymren halveras och glädjen dubbleras när man träffas och pratar. 

Kärleken till andra, även de som är till­tufsade, särskilt ­barnen, är allt.

Berit ser inte det många andra ser, att det finns hinder för att man har olika kulturer eller åldersskillnad. Hon tycks ha förmågan att se bakom, se människan. 
– Mina egna värderingar har ställts på sin spets och jag har fått omvärdera. Jag har fått många aha-upplevelser. Jag dömer till exempel inte lika snabbt längre, säger hon.

Jobbade som personlig assistent

Själv började hon inte jobba utanför hemmet förrän hon var 50 år. Då som personlig assistent till barn med funktionsnedsättning. 
– De har lärt mig så mycket och gett mig så mycket glädje fast de inte alltid har kunnat kommunicera med mig, säger hon.

Är tacksam för mat och kläder, även flesta dagars väder. Tacksam för familj, gamla och nya vänner, även för dem jag knappast känner. Tacksam för barnens smittande kreativitet, i motsats till andras passivitet. Jag ber om en hoppfullare framtid för dessa små, så deras drömmar kan växa och bestå.

Sin tro har hon haft genom hela livet och livet i församlingen är viktig. När det händer något är hon där. Hon har varit söndagsskollärare och involverad i barngrupper, och när församlingens missionshus blev ett stopp längs en pilgrimsled, blev hon även en del i det. Hon lagar soppa och bakar pilgrimskakor som serveras till hungriga pilgrimer. Och det tycks aldrig ta slut med engagemanget eller uppdragen.
– Det är som om allt bara ramlar över mig, men jag tycker att jag får mer ut av det är vad jag själv ger. Det bara händer, jag har inte sökt uppdragen, säger hon.

Har haft en stroke

Hon är positiv och öppen, även om livet precis som för oss alla inte alltid varit spikrak. Hon har själv haft en stroke för några år sedan och runt handleden finns ett trygghetslarm. Åren med familjehemsplacerade barn var många gånger tuffa. Och saknaden efter Lennart är stor. Men det finns barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Sin syster pratar hon med dagligen. Och även om det i vårt samtal ofta kommer fram att hon inte kan något eller inte vågar, så är hon modigare än de flesta jag känner i sitt engagemang och att alltid stå upp för dem.
– Kärleken till andra, även de som är tilltufsade, särskilt barnen, är allt, säger hon och håller handen för hjärtat. 

Vilket råd skulle du ge till barn och unga i dag?
– Försök var er själva, det är så många som vill likna någon annan, men du duger som du är, ­säger hon. 
Även om hon själv inte tycker att hon vågar, så kommer nog grundtryggheten och nyfikenheten från barndomshemmet. När hon som blyg 16-åring åkte till Stockholm för att gå hembiträdesskola och bo på internat, uppmuntrades det hemifrån. Tron och familjen är det som bär än i dag. Och en förmåga att se det stora i det lilla och våga öppna dörrar. 
– Varje person är unik och alla bär på en berättelse, som innehåller både med och motgångar. Vågar vi visa oss sårbara så hjälper vi varandra. Alla behöver vi någon gång någon att luta oss mot.

Kanske behöver vi alla be om en bäraktigare tro. Som lotsar oss genom en allt mer tilltagande misstro. En tro som trots omständigheter kan ge lite ro