Linda Andersson umgicks en vecka med havet. Satt vid havet, strosade vid havet och lät huden smekas av havsvinden. Tänkte nya och gamla tankar. När får du möta ditt hav?
En vecka tillsammans med havet. Bara havet och jag. Tid. Tid att vara. Att landa tankar och intryck. Landa upplevelser. Bearbeta. Tid att gråta vassa tårar och varma tårar. Tid att le och skratta. Sortera. Lägga undan. Plocka fram.Jag sitter och tittar på en bild av mig själv. Inte något jag roar mig med varje dag. Men just den här bilden tycker jag om. Min spegelbild i Gotlandsfärjans fönster. Med solglittrande blått hav i bakgrunden. Jag ser glad och tillfreds ut. Jag är faktiskt vacker på den här bilden. På väg hem efter att ha tagit emot den finaste present jag kan ge mig själv.
Utåt sett så gjorde jag inget mer den här veckan än att sova länge på morgonen. Sitta på fik. Läsa. Sitta vid havet. Strosa längs havet. Titta på havet. Lyssna på havet. Dra in havets dofter i kroppen. Låta huden smekas av havet via vinden. Tänka.
Allt jag sa under den här veckan var ungefär ”En kanelbulle och en kaffe tack.”
Jag var bland många andra människor i Visbys tursistvimmel. Men jag var med mig själv. Och havet. Tillsammans så bearbetade vi. Läkte vi. Tänkte vi nya tankar. Mötte gamla tankar. Tog farväl och sa välkommen.
Jag älskar att vara med mina medmänniskor. Vänner. Bekanta. Obekanta. Det ger liv. Och det och de gör mig till den jag är. Och den jag blir. Att vara medmänniska är allas vår huvuduppgift i livet, tänker jag. Men jag behöver också tid med mig själv. Personer omkring mig blir nog avgrundströtta på mitt prat om vikten av att ta sig tid. Ge sig tid. Andas. Landa. Vara. Men det är så viktigt. För mig. För att jag ska kunna vara jag. Hålla ihop. Kunna vara den där medmänniskan som jag vill vara. Som jag tror jag är här för att vara. För att jag inte ska splittras upp och falla sönder.
Det handlar inte om den här egotanken som växer runtomkring i samhället. Jag jag jag. Att jag går över lik för att förverkliga mig själv. Sätta mig själv i första rummet.
Nej. Det handlar för mig om att ge mig tiden att vara och bli den som jag vill vara bland och för andra.
Jag är smärtsamt medveten om att många inte får välja. Att det finns en ensamhet som inte är självvald. Som smärtar på ett sätt som ingen annan än den som är i den förstår. Men det är en annan ensamhet. Som är värd sina egna tankar och ord. Och som handlar mycket om vår uppgift som medmänniskor. Vårt ansvar för varandra och vårt vi. Tankar jag tänker hela tiden. Men som får komma på pränt vid andra tillfällen.
När du läser det här, så har det nya året snurrat igång. Julsnurren är över. Livet pågår. Planerat och oplanerat. Intryck från alla håll. Kanske har du inte praktisk möjlighet att ge dig själv mycket tid. Kanske är tanken på att vara ensam med de egna tankarna obehaglig av olika anledningar. Men ändå. Tänk till. Var och när kan du möta ditt hav, och landa i den du vill vara, med och för andra.
KOMMENTARER