Är församlingsskav värt det?

Är det ändå inte enklast att alltid fira jul på egen hand, kanske någon tänker. Det är absolut den enklaste lösningen. Men oftast inte den bästa, vill jag hävda. För mig har det nämligen varit en stor upplevelse att få älska och bli älskad av personer som är olika mig själv. I min familj (liksom i de flesta andra inbillar jag mig) tycker vi ganska olika kring politik, religion och andra stora frågor. Det är inte alltid enkelt. Men vi hör ju inte ihop för att vi tycker och tänker likadant om allt, utan för att vi är just en familj. Och för att vi älskar varandra. Jag inser allt mer vilken nåd det är.

Att ha goda relationer med människor där de potentiella konfliktytorna är stora, är läskigt och sårbart och kan göra ont. Men det är omvälvande när kärleken driver oss att lyssna bättre och inte stänga av vid en första provocerande åsikt, att ringa ett samtal i stället för att skriva en arg kommentar i sociala medier, att stötta ett engagemang som inte är mitt, att formulera mina egna upplevelser i stället för att lämna diskussionen. Att inse att skavet är värt det, att kärleken vinner.

Detta gäller inte minst i kyrkan. Som kristna är vi bröder och systrar i Gud. Vi hör inte ihop för att vi tycker och tänker likadant om allt, utan för att vi är ett i Jesus. I min stora och brokiga församling kommer vi från hela världen, har olika politiska åsikter, gör olika teologiska tolkningar, har olika vardagsliv, är i olika åldrar. Det är som upplagt för konflikter. En släkt under pandemijul flera gånger om. Går det att önska varandra välsignelse i olika teologiska övertygelser? Orka be tillsammans med, äta vid samma bord som och arbeta tillsammans med någon som stundtals tycker och agerar diametralt annorlunda än jag gör? Att samtala om svåra frågor på ett sådant sätt att det går att ändra sig, men också bli respekterad?

Vi kristna kommer aldrig att bli helt överens – och i det finns en reell smärta. Är lösningen att dela upp oss i församlingar utifrån vilka vi alltid känner oss bekväma med, tycker likadant som, delar livssituation med? Det är absolut det enklaste. Men menar vi allvar med det vi säger och gör i nattvarden om att vi är en enda kropp finns det bara en väg att gå: den stundtals smärtsamma kärleksvägen. Om vi som kristna ska älska varandra inte bara på avstånd, utan utifrån Jesus uppmaning om att vi ska älska varandra så som han har älskat oss – då är jag övertygad om att det i vissa skeden kommer att göra ont. Vi har aldrig rätt att göra någon annan illa, men i arbetet att bli ett uppstår ibland skavsår och när kärleken växer får vi växtvärk.

Mångfald av olika slag är varken okomplicerat självklart eller förödande omöjligt. Det går absolut att mötas över olikheter och där upptäcka något fantastiskt, men det krävs en kärlek som förmår att stanna kvar i skavet. Den stora nåden är när vi upptäcker vad den kärleken gör med oss: att vi och andra genom den får möta Gud.