Att skilja sig från mängden

När jag var tonåring bildade vi en kristen förening på den gymnasieskola där jag var inskriven. Nu, långt efteråt, infinner sig frågan om jag bildade den på egen hand. Det hände nämligen vid flera tillfällen att jag satt ensam i vårt lilla ­andaktsrum dit jag smugit ner efter att ha kortat av lunchätandet.

Jag nåddes av budet att rektorn ville tala med mig och jag klev darrande in i hans stora arbets­rum. Han såg bekymrad ut och ville tala med den kristna skolföreningen. Han undrade vad jag ­ansåg om att andaktsrummet i källaren ­också användes (av andra) som samlagsrum! Hur många tonåringar har fått en sådan fråga?

Jag hummade förmodligen något meningslöst och därefter förklarade rektorn att han bett vaktmästaren sätta lås på dörren – och att jag skulle få en nyckel.

Många decennier senare tänker jag att livet har fortsatt i minoritet. Jag har aldrig velat sjunga med i den gamla slagdängan – ”Du ska göra som Svensson gör, och inte skilja dig från mängden. Du ska tro det som Svensson tror, om du ska tro nå´t alls”.

När jag var riktigt liten och skulle få sitta utan passning i sandlådan utanför hyreshuset förklarade mamma att jag inte fick flytta på mig. Hon såg mig från köksfönstret och ­noterade, så småningom, att alla mina kam­rater hade flyttat på sig eftersom solen nu lyste över en annan del av innergården. Jag hade inte flyttat mig eftersom jag inte fick. Mamma kom ut och satte ner mig på ett annat ställe där det både var ljusare och varmare.

Jag har, efter uppnådd myndighetsålder, tidigare sympatiserat med ett politiskt parti vars procentenheter i dag leder tankarna till jesusordet om ”där två eller tre är församlade…”

Jag har, efter alla dessa år, en slags ­reflex i kroppen som jag kan erfara varje söndag ­morgon och förmiddag. Att plocka svamp, åka skidor ­eller spela golf en söndag ­förmiddag känns bara konstigt. Jag vill vara någon annanstans. Vi som tänker så är en liten ­minoritet. ­Andra exempel ur mitt och andras liv skulle ­kunna adderas.

I en annan mening tillhör jag ingen minoritet överhuvudtaget. Jag talar inget av de fem erkända minoritetsspråken i Sverige, jag är ljushyad, förvärvsarbetande, heterosexuell, man. Jag har tillgång till familj och vänner, bostad, bil och ­internetuppkoppling. I någon mening är jag som vem som helst.

Om jag tillhör minoriteten eller majoriteten handlar om sammanhanget jag befinner mig i. I dessa sammanhang finns förhoppningsvis ­andra som kan korrigera det som håller på att gå snett, vilket kan ske alldeles oavsett; vissa små grupper blir extrema och världsfrånvända – ­vissa diktatorer ordnar så att nästan 100 procent av de röstberättigade säger ja, endast enkel majoritet hade varit ett förnedrande nederlag.

För övrigt är det så att vi som lever i ett demo­kratiskt land också är en minoritet! Tidningen The Economist listar 167 av världens länder och benämner 20 stater som fullvärdiga demokratier, övriga länder är alltså något annat.

Ibland har jag nog upplevt det som pinsamt att tillhöra en minoritet – som när jag var tonåring och rektorn kom in i andaktsrummet och undrade om nyckeln fungerade. Vi satt två personer därinne.

Men oftast har jag nog känt mig stolt och tacksam över rätten att stå för något och över friheten att fatta egna beslut som förhoppningsvis också kommer andra människor till godo.

Olle Alkholm
sandaren@sandaren.se

0 Kommentarer

KOMMENTARER