Att vara i fas med sina drömmar är kanske djupast sett att komma hem till sig själv

Fjortonåriga jag ville bara en enda sak. Att resa. Vart som helst, men bort. De glansiga resekatalogerna som kom två gånger per år var min bibel. Timtals låg jag i tonårsrummet och bläddrade i dem. Jag markerade mina önskeresor i kanten, bokade olika hotell i fantasin, och räknade febrilt mina små besparingar i burken som stod på skrivbordet. Om jag hade lagt ner hälften så mycket tid på läxor, som på att drömma mig bort, skulle jag nog varit någon annan.

Jag ängtade så oerhört. Att vilja ge sig av och att bli till i sitt eget liv ingår förstås i livet som ung. Men kanske ingår det också i att vara människa, och drömmen om det som är bättre finns som inbyggt i oss. För att komma hem behöver vi resa bort. Varje människa är en egen saga, som börjat med en med dröm om något.

Någonstans på vägen förändrades drömmens riktning och vände hemåt. Numera vill jag aldrig åka någonstans. Numera bävar jag inför den trevligaste resa, och undrar varför jag fortfarande utsätter mig för detta. Och kvällen före avresan, ställer jag allt som oftast till med gräl utanpå medan oron inuti ropar högt som för att visa för mig att jag absolut aldrig ska resa mer. Sedan, väl på plats i det nya, brukar det gå fint. Så fint att jag knappt vill hem igen.

Det finns otaliga tv-program om människors drömmar. Om husbyggen, om att hitta kärleken, om platser i solen. En brittisk serie tar oss ut i världen för att söka hus på exotiska platser tillsammans med några drömmare. Det är ofta ett medelålders par, som vill ge sig av från den trista vardagen, och i tv-soffan får man vara med när de diskuterar vilken sorts hus de drömmer om, och vad de vill göra i sitt nya liv. En vanlig replik i programmet är: Här kan jag se oss sitta med en drink. Då står paret ofta på en altan med havsutsikt; mitt i drömmen om ett annat sorts liv. Ett liv med ständig guldkant, den som medierna fortsätter att nära. En sorts paradislängtan som aldrig får nog.

Bilden av att sitta med ett glas vin är just en bild. En bild av en längtan som vi vill tro att den yttre gestaltningen kan uppfylla. Fast vi anar att vi blir lurade, fortsätter vi att se andras drömmar på tv, och tror att vi kan renovera oss hem. Vi sparar oss själva till sen och livet blir ett enda ordnande för  det där ögonblicket på altanen. Den där stunden av nu. Det som är stilla. Om så bara för en sekund.

Vilken ålder har dina drömmar? Hur gammal är din längtan? Vilken dröm glömmer du inte? Vår längtan kan i sig ha format oss, och säger något om det som är sant inuti. Men drömmar kan också stelna i en form, hindra oss till fullt liv nu, och att släppa drömmar som skymmer sikten, ger plats för det nya. Jag kan släppa drömmen om att springa marathon. I New York. Och några andra drömmar också. 

Att ta sin minsta dröm i handen, och låta den berätta något. Kanske är dess röst svag, och du får böja dig ner för att höra budskapet den bär. Låta den bli levande i det liv som är nu. 

Att vara i fas med sina drömmar är kanske djupast sett att komma hem till sig själv. Till den plats inuti som vilar. Den plats som är oberoende av den där drinken på altanen. Till det som inte längre är en bild. Det som bara är.