"Bantar-Janne" blev "misstänkt Nynazist-Janne"

 I början av året gjorde den ledande finska tidningen Helsingin Sanomat en grej om superdieter och bantning. Janne (38), busschaufför i Uleåborg berättade om hur han har gått ner över trettio kilo utan mirakelmetoder. Ja, åtminstone var det tänkt att det var det som allt skulle handla om.

Men intervjun med honom blev månadens mediesnackis på grund av — hans hund. Hunden hette nämligen Göbbels. Tre gånger nämndes namnet i den journalistiska texten, utan några förklaringar. Snart efter publiceringen var diskussionen igång, med den självklara och i reportaget icke-ställda frågan: Varför hette hunden så?

Varför väljer någon att ge sin schäfer (vars finska ord saksanpaimenkoira orda-grant betyder ”den tyska vallhunden”) samma namn som naziregimens fruktade propagandaminister, arkitekten bakom hetsen på och massmordet av ett helt folk. En av Hitlers närmaste män i de mest fruktansvärda kapitlen av Europas historia.

Bantningsreportaget kom definitivt av sig. Det folk diskuterade var något helt annat.

Den journalistisk-etiska dimensionen av debatten handlade om ifall det är en reporters skyldighet att droppa ett artikelspår om det visar sig att tråden han eller hon fått tag i leder någon helt annanstans. Borde inte reportern ha struntat i att nämna vad hunden hette — eller åtminstone bett ägaren ge en förklaring till det bisarra namnvalet, tyckte många. ”Bantar-Janne” blev med hundnamnet ”misstänkt Nynazist-Janne”.

Men var det faktiskt så? Och har man rätt att förutsätta att alla i dag har en sådan allmänbildning att de vet vem Göbbels var?

En ledarskribent slog in på det spåret — och konstaterade att största delen av dem som fördömde tidningen tillhörde en smal kulturelit. Har de rätt att himla sig över att en vanlig knegare inte har samma kunskap som de i bagaget? Vad om Janne faktiskt inte hade en aning? Samma tidning, lokaltidningen Borgå-bladet, hörde sig alltså försiktigt för. Antingen ljög Janne — eller hade dålig allmänbildning — för namnet hade han ”hört nånstans och det lät kul”. Är det moraliskt fördärvligt i så fall?

Diskussionen bjöd på många bottnar, de modigaste gick längst ner — andra valde att dra tvära gränser. Att ”det aldrig får hända igen” är en sanning, en viktig sådan. Men: det finns en lömskhet i den självklarheten.

Om tanken och formuleringen samtidigt rentvår oss från det onda som kommer, när vi förnumstigt tar avstånd från det onda som hänt — då är vi illa ute. Det är nämligen inte tillräckligt. Då drar en falsk självbild över oss, gör oss skyddslösa i vår naivitet ifråga om allt vi är kapabla till och som — om vi medverkar till det — kanske förstår grymheten i först långt efteråt. Det var det här kollegan Jan-Erik Andelin elegant formulerade i den indignerade kulturdebatten:

”Det är riskabelt att säga att man står för det goda i dag genom att titta i backspegeln och försäkra att vi aldrig ska bli som dom andra var. Bättre då att ha sin egen godhet och viktiga etiska mål framför sig, än att bara ha andras ondska bakom sig”.

Ondskan sover inte. Inte ens när dess gamla uniformer och symboler har hamnat på museum. Det smärtar oss att det är så. Men lika sant är det tyvärr ändå.