Det finns säkert en del förklarande och visst försvarande att göra, men grundläggande är det olyckligt när de perspektiven hamnar för mycket i förgrunden kring SVT-serien Gud som haver barnen kär.
I stället är uppdraget först och främst att lyssna, att genuint försöka höra vad de intervjuade säger. Försöka stänga av allt annat, och bara lyssna. Den respekten är varje människa som öppnar upp sitt liv värd.
Därefter kommer nästa steg, och inte heller det bör handla om förklarande eller försvarande av vad som varit. Det näst mest angelägna, efter själva lyssnandet, är att blicka framåt och fundera: Hur bygger vi vidare för att minimera risken till nya kommande historier av samma snitt?
Den frågan rymmer inledningsvis självklarheten i att vi ska fortsätta bygga församlingar. Att vi ska göra det är tveklöst, det är frågan om hur det ska ske som är den intressanta och viktiga. Svaret är förstås varken enkelt eller entydigt, alla kyrkor kan eller bör inte arbeta precis likadant, bättre med variation och mångfald utifrån olika traditioner. Men vissa saker kan vi kanske enas om och försöka gestalta tillsammans?
För att hitta riktning i detta finns det förstås inget naturligare än att gå till Jesus, och då tänker jag inte främst på att triggas av hans skarpa utmaningar till uppbrott, efterföljelse. Jag skriver detta med viss oro och bävan, för jag inser precis hur det troligtvis låter, som att vi ska montera ned radikaliteten och utmaningen. Det är inte min avsikt. Men det är faktiskt värt att reflektera kring hur och när de där sakerna ska presenteras, samt allra först stanna upp och på djupet förstå att ingen av oss är Jesus.
Jo, det är viktigt, på riktigt viktigt.
För att Jesus – Gud i mänsklig gestalt, fylld av lika mycket nåd som sanning – lyckades utmana kring de där sakerna är inte automatiskt detsamma som att du kan. Jag säger därmed inte att det är omöjligt, Jesus själv gav oss ju uppdraget att så göra, men det behöver ske med försiktighet och klokskap, genomtänkt och utifrån en mognad som bottnar.
I stället för att sträva efter att axla manteln vad gäller att radikalt utmana barn och tonåringar så kan vara värt att börja med att understryka Guds kärlek och omsorg, betona möjligheten att få andas ut i nåden och därur få resa sig och få bära den där kärleken och omsorgen till sin omgivning. Kring de sakerna är det i princip bara att stå på, ända från tårna. Det ska mycket till för att någon ska bli ledsen över att den är älskad och är anförtrodd att gå på kärleksuppdrag åt Skaparen.
Men det andra då, det som är mer av utmaning och rör efterföljelse, helgelse och andra storord av liknande grad – ska de monteras ned, skäras av? Nej, inte alls, men det kan vara värt fundera på när det är läge att undervisa kring det och på vilket sätt det då ska ske. Jag skulle i allmänhet rekommendera den som undervisar att alltid närma sig de frågorna genom att slå följe med ungdomarna till Jesus-texterna i de aktuella ämnena. Läsa vad Jesus säger, vid behov försiktigt hjälpa till med uttydning men mestadels landa i en eller flera frågor som de får samtala om och fundera kring. På så sätt bemyndigas unga att tänka och reflektera kring tro och Jesus inbjuds på att naturligt sätt in i processen med sin utmaning, det är trots allt den som på djupet är intressant.
Löser ovanstående problemen som Gud som haver barnen kär satt fingret på? Nej, men det vore åtminstone steg i god riktning.
Carl-Henric Jaktlund
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER