Då kan det vara en tröst att känna inre tumult och konflikt efter valet

Vad ska jag välja? Det är ständigt samma fråga i min vardag. Se på TV eller inte? Klicka mellan kanalerna och irriteras över allt dåligt som produceras — eller avstå? Lättsmälta deckare eller skönlitteratur? Jag minns aldrig innehållet i en thriller efter läsningen och ändå läser jag dem. Shoppa nytt eller använda det jag har? Varför gick jag inte bara förbi den där senaste butiken? Andra är kanske bättre på impulskontroll än jag i prylarnas och upplevelsernas värld. Men för mig är det dags för förkovran och ämnet är den andliga urskiljningskonsten.

Lyssna inåt, är den första uppmaning man får. Lyssna till känslan och försök att bli medveten om vad du faktiskt känner. Det handlar inte om ytliga stämningslägen utan om djupare spår av vrede, styrka, modlöshet eller längtan som finns inom oss och styr våra val. Så långt är jag med men nu kommer det svåra: Vilken typ av känslor är det jag känner? Det finns nämligen två möjligheter enligt den andliga tradition som grundar sig på Ignatios av Loyola. Där skiljer man mellan känslor av tröst (consolatio) och känslor av misströstan (dessolatio). Båda går djupt i oss och betraktas som vårt svar på Guds verk och handlande i världen.

Så vad är det jag känner efter den senaste deckaren, underhållningsprogrammet på TV eller, för den delen, gudstjänsten i kyrkan? Är det tröst eller misströstan? Om jag svarar tröst får jag genast motfrågan: Är det falsk eller äkta sådan? I den andliga urskiljningskonsten varnar man för den falska trösten som bara ger förströelse för stunden. Visst kan det kännas skönt att slukas upp av en spännande intrig eller en ”feel good”-predikan men vad är den bestående effekten? Vad är det för kvaliteter som dröjer sig kvar? Är det frid eller bara självbelåtenhet? Nu är det där med frid och harmoni inte heller så enkelt som det låter från alla hälsoprofeter och coachingkonsulter. För enligt traditionen är frid ingen garanti för att vi funnit harmoni med Gud och oss själva i en valsituation. Om beslutet bara tillfredsställer mig själv och mina egna önskningar utan tanke på andra eller på evangeliets dubbla kärleksbud så är det antagligen egoismen som segrat. Då kan det vara en tröst att känna inre tumult och konflikt efter valet. Det kan vara samvetets röst som har vaknat och vill förlösa mig från egoismen till en generösare kärlek och gärning.

Så det gäller att se upp med förenklingar och ytligheter i känslornas virvlande värld. I alla fall om man vill vårda sin själ i en djupare mening. Och det ansvaret vilar ju på oss själva numera. Vi kan välja att äta utan att känna smaken. Det är nog det som händer när jag följer minsta motståndets lag. Jag konsumerar och känner mig tom.

Nu ska det bli ändring på det! Inte som svar på några moralistiska röster utan för att jag helt enkelt tror att livet har en djupare smak. Och jag är hungrig!