Där gick en som tyckte si, följd av en som var känd för att tycka så

För oss som talar svenska i Finland handlar mycket om undantag. I detta formellt tvåspråkiga land får de med svenska som modersmål allt som oftast påpeka för språkmajoriteten ”jamen, på svenska har vi ordnat det på ett annat sätt” och ”ja, fast så fungerar det ju inte för oss”. När det gäller helhetslösningar tenderar vi att bli gruskornet i maskineriet eller tuvan som stjälper lasset.

 Också i min kyrka är svenskan lagstadgad och självklar — men strukturerna för saker och ting är, som vanligt, lite annorlunda. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är ordnad i nio stift. Åtta av dem är geografiskt sammanhängande, logiska helheter. Men det nionde stiftet, Borgå stift, är stiftet Annorlunda. Det är icke-territoriellt och språkligt grundat. I stort sett handlar det om en smal kustremsa i höjd med sträckan Skellefteå-Sundsvall, motsvarande remsa från Åbo längs med Finska viken österut till den lilla staden Lovisa. Och så skärgården i Åboland och öriket Åland förstås. Inne i landet finns dessutom en gammal svensk enklav i industristaden Tammerfors.

En kvarts miljon församlingsmedlemmar tillhör det stiftet, allt från ålänningen Mattson till österbottningen Bjong och den tvåspråkigt influerade helsingforsaren Pitkänen. Avståndet mellan dem är flera hundra kilometer.

Kommer vi överens? Träter vi? Som familjer brukar … Teologiska gnabberier och ren knutpatriotism förekommer också inom en så här liten skara.

Häromveckan firade stiftet 90 år med en stor fest i dagarna tre i stiftsstaden Borgå. Det bjöds på tal med bland annat Liselott J Andersson, musik, allvarsamma diskussioner om stiftets framtid och inslag där bekymmersrynkorna fick ge vika för hjärtliga skratt på vår egen bekostnad.

Men först i avslutningsgudstjänsten greps jag av känslan som fick ögonen att tåras. Där jag satt hade jag god utblick över strömmen upp till altaret. Där kom min söndagsskoltant, lektor Näse. Hon som ledde barnkören dit jag åkte sparkstötting om vintrarna tillsammans med mina kompisar. Om någon vecka går hon i pension. Där kom kyrkoherdar, förtroendevalda, diakoner. Vänner som följt mig genom åren, nya bekantskaper jag hade gjort på dagarna.

Där gick en som tyckte si, följd av en som var känd för att tycka så.

Samma kyrka. Samma altare. Samma bröd.

”För dig …” Och för mig med.

Jag blir alltmer övertygad om att det bor sprängkraft i det att vi inte får välja alla sammanhang. Vore den här gemenskapen bättre om jag fick plocka russinen ur bullen? Nej. Det tror jag absolut inte!

Det är i det icke-valda vi växer. Som en annan av festtalarna, katoliken Werner Jeanrond påpekade: ”Det verkliga mötet med Gud och med andra människor tvingar oss till en uppgörelse med oss själva. Kärlek är konfrontation.”

 Just där i kyrkbänken känner jag därför att jag faktiskt älskar min brokiga och (ibland) bråkiga kyrkfamilj.