De brev som dimper ner i brevlådan är inte hyllningshälsningar, utan påminnelser om att nu är sista chansen att få koll på pensionssparandet.

Allt oftare anar jag en lätt flackande blick i mötet med goda vänner, årskamrater med mig själv. Man pratar lite om jobb, familj och hälsa, om hur det står till och hur det varit sedan sist. Men vid frågan om framtiden blir svaren trevande.

Annat var det för några år sedan, eller fem, om man nu måste vara petig. 50-årsfesterna var generösa och ymniga, till såväl mat som dryck. Men också med glada minnen och käcka utrop. ”Du har bara kommit halvvägs! Nu börjar andra halvlek. Det är klart vi ska bli hundra. Minst!”

En god vän bjöd faktiskt till 55-årskalas, utan mat men med enbart smarriga efterrätter på bordet. Jag tror att hon ville utmana den ångest vi medelåldersplusare känner inför vikt och hälsa. Annars tycks de flesta ligga lågt. De brev som dimper ner i brevlådan är inte hyllningshälsningar, utan påminnelser om att nu är sista chansen att få koll på pensionssparandet. Det finns en skönjbar deadline där framme. Och den stavas inte HUNDRA! Utan pensionering. Tiden är utmätt!

Med sådana tankar i sinnet kommer jag till ett seminarium om fred och demokrati i Israel och Palestina, arrangerat av Bilda Sydöst och Södra Vätterbygdens folkhögskola. ”Så roligt att se lite ungdom här”, utbrister en av deltagarna. Om några veckor leder han en studieresa i Bildas regi till det heliga landet och nu är han här för att fylla på med ny kunskap och inspiration.

Jag ser mig omkring bland deltagarna. Nog dominerar kvinnor och män i ganska mogen ålder. Pigga och vetgiriga, glada över att få ägna två dagar åt att fylla på en redan välfylld kunskaps- och erfarenhetsbank. Jag kan tänka mig ett telefonsamtal som utspelat sig dagarna innan, hur en ung mor ringer spädbarnets gammelmormor. ”Mormor, kan du vara barnvakt åt lilla Elin på fredag kväll. Jag har frågat mamma, men hon vill inte missa Let’s dance på tv.” ”Det skulle jag så gärna, hjärtat mitt, men jag ska på seminarium om demokrati i Israel och Palestina.”

Längst fram sitter Evert Svensson, legendarisk s-riksdagsledamot, som varit pensionär nästan lika många år som jag har yrkesarbetat! Han är ivrigast vid frågemikrofonen. Här finns 70-plussare som nyligen kommit hem från uppdrag som ekumeniska följeslagare och som berättar om hur de klockan 5 på mornarna stått vid checkpoints mellan Jerusalem och Betlehem.

Det här är inget kafferep. Här föreläser UD-tjänstemän, docenter och internationellt uppmärksammade journalister. Några ytliga generaliseringar skulle inte accepteras. Deltagarna lyssnar uppmärksamt. De kan mycket, men vill veta mer. Förstå mer. Men också göra mer. ”Och vad kan vi då göra”, är en återkommande fråga.

Fortsätt så här, tänker jag. Fyll studiecirklar och seminarier med er kunskapstörst och ert engagemang. Ni är ett nödvändigt föredöme för oss bekväma vikt- och pensionsbekymrade 50-plussare.