Så nådde oss Frikyrkoundersökningen – sammanställd av EFK-pastor Öyvind Tholvsen – än en gång. Fem år sedan sist, hur ser statistiken ut: Har det möjligen skett ett trendbrott i den tidigare negativa utvecklingen?
Nej, det generella medlemstappet fortsätter och det sammanlagda antalet frikyrkoförsamlingar minskar tydligt trots ekumenisk storsatsning på församlingsplantering.
Det är minst sagt en nedslående och oroande trend, såvida det inte finns alternativa synvinklar Låt oss ta färjan över till Styrsö i Göteborgs skärgård och se om vi möjligen kan hitta något där.
För tiotalet år sedan besökte jag missionskyrkan där för att skriva ett reportage om den process församlingen var inne i. Efter en stadig tillbakagång återstod omkring femton medlemmar med en medålder på över 80. ”Detta kommer antingen dö med oss eller så gör vi något drastiskt.” De valde det senare. Equmeniakyrkan regionalt kopplades in, Lena Huld anställdes in för att vara pastor i ett om- och nybygge som innebar att både församlingens lokaler och samlingsformer förändrades påtagligt. När jag besökte dem en söndagsförmiddag en bit in i processen så var kyrkbänkarna ersatta av stolar runt kafébord och cirka tio minuter in i sin förkunnelse meddelade Lena Huld att det var dags att hämta fika innan ”predikan fortsätter runt borden”.
Jag hämtade min kaffekopp och anslöt till de över 80 år, de som initierat nybygget, och kunde konstatera att de kändes måttligt roade. ”Jag saknar skranket framme vid estraden, jag saknar kyrkbänkarna, jag saknar den gamla gudstjänstformen” sa en av männen sammanbitet. Sedan lade han till: ”Men det roligt att se dem här” och pekade mot de andra borden där sammanlagt ett 30-tal nya yngre nu satt och predikosamtalade med varandra.
Deras generation hade tagit ett kulturellt steg tillbaka och därmed flyttat Guds rike på Styrsö ett steg framåt. Jag tyckte det var så vackert och frågade honom om han trodde att denna form av nystart kunde vara möjlig på bred front i den frikyrkliga församlingsrörelsen. Hans svar var kort och krasst: ”Nej, de flesta är inte tillräckligt nära döden”. Så länge det är möjligt lär man fortsätta som innan även om det sluttande planet är påtagligt, menade han.
Det där minnet har dykt upp ofta hos mig och nu, i samband med nya Frikyrkoundersökningen, gjorde det sig påmint igen. Kanske kan den hjälpa oss se hur allvarligt läget är, att vi tillsammans faktiskt kommer allt närmare döden? Ju snabbare vi inser det, ju snabbare kan vi göra en omstart och aktivt söka nya sätt att vara kyrka och kommunicera samma budskap i en ny tid.
Måhända kan man faktiskt spetsa till det lite genom att säga att vår utmaning inte är att undvika döden utan att acceptera och möta den så fort som möjligt. Kan vi dö bort från våra gamla kulturella former, från vår egen dröm om församlingen för att ställa oss frågor om hur nästkommande generationer vill forma den?
De sorgliga siffrorna skulle alltså kunna hjälpa oss att i förtid – innan nedläggning är ett faktum att kapitulera inför – kunna konstatera att förändring måste till för att döden inte ska inträffa framöver. Annars kommer den, var så säker. Och vet du vad? Det vore inte så hemskt, det heller. Smärtsamt förstås, jobbigt likaså, men det är kristen tro vi pratar om, glöm inte det. Död och begravning är inte slutet för oss, uppståndelsen väntar.
Sett ur det perspektivet är inte frågan hur vi kan undvika dö utan hur mycket vi kan snabba på det.
CARL-HENRIC JAKTLUND
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER