Den eftertanke ett gott ord ofta behöver, ersätts av kontinuerligt brusande inflöden

I begynnelsen var Ordet.

Johannesevangeliets början har alltid fascinerat mig. Ända sedan när jag som tonåring inte fattade ett dugg och tyckte att det mest visade på Bibelns meningslöshet, har den där meningen fastnat.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

Ja — jag vet att det är den gamla översättningen. Och ja — jag vet att Ordet inte ska förstås bokstavligt. Men ändå — denna mening har påverkat hela mitt liv.

När jag blickar tillbaka, handlar det mesta om ord. Från bokslukarålderns enorma bokkonsumtion, över juriststudiernas hanterande av mer eller mindre viktiga paragrafer, till politikens ofta själlösa handlingshögar. Jag kanske inte såg det från början, men själva orden, det skrivna, det lästa och det talade, var de redskap som blev mina.

Men den insikten fick jag egentligen först som vuxen. Och jag kan faktiskt peka ut både den stund och person som gjorde att jag började förstå.

Det var på ett helt vanligt söndagsförmiddagsmöte i december. Betelkyrkans dåvarande ungdomspastor Stefan Albinsson läste bibelordet. Han betonade det han läste lite annorlunda — och plötsligt fick ordet en helt annan mening. Orden var desamma, men genom en förändrad betoning, skymtade också en annan dimension fram.

Händelser sätter spår i våra liv. Denna vanliga gudstjänst fick mig att se vad jag länge strävat efter. Ett språk som levde, oavsett om det skrevs, lästes eller hördes.

Men det fick mig också att inse att oavsett vad vi tror oss skriva eller säga, så är det läsaren eller åhöraren som tolkar ordet. Och den tolkningen är alltid rätt, oavsett hur subjektiv den är.

Vi lever i ett kommunikationens tidevarv. Det postindustriella samhället blev vare sig teknik, IT, datorer eller något annat. Vårt samhälle byggs av, på och med kommunikation. Text, bild och ljud sköljer över oss ständigt. Vi går aldrig fria.

Men samtidigt som kommunikationen är centrum, förflackas orden. Många har skrivit det före mig, men det är uppenbart att det alldeles för ofta mer gäller att skrika högt eller länge, än att säga det riktiga. Den eftertanke ett gott ord ofta behöver, ersätts av kontinuerligt brusande inflöden.

Jag har nu fått möjligheten att dela några av mina ord i Sändaren. Det är en stor glädje för mig. Men det är samtidigt något jag närmar mig med i respekt. I respekt för er läsare. Men också i respekt för sammanhanget. Aldrig blir mitt eget ansvar tydligare än när jag agerar nära min tro, min religion, min Gud.

Mina krönikor kommer sannolikt ofta att hamna i skärningspunkten mellan samhälle och tro, mellan tro och samhälle. Lika sannolikt är det att de inte alltid kommer att stryka alla medhårs. Så om du vill diskutera, analysera, ifrågasätta eller hålla med, så är jag alltid tillgänglig. Kontakta mig gärna på wermes@me.com

För vi lever ju i kommunikationens tidevarv.