Det är här jag får höra repliken som aldrig lämnar mig mer

En av de personer jag hyser stor respekt för heter Ziya Meral.   Han är en blandning av kontraster: Han är turk, poet och författare som nyligen haft premiär med sin pjäs i sitt gamla hemland. För han bor i London numera och skulle antagligen ha det tufft om han försökte sig på en vardag därhemma.

Ziya är konvertit, sedan han som tonåring förirrade sig in i en anglikansk kyrka (därför att lokaltidningen hävdade att församlingen lockade unga muslimer med sprit, mutpengar och vackra, unga kvinnor).  Sanningen kom som ett klubbslag när han inte fick någon nattvard eftersom han inte var döpt eller konfirmerad, bänkarna befolkades av rara ålderstigna tanter och han — hör och häpna — uppmanades att ge i stället för ta pengar när kollekthåven passerade.

”I am still single, sober and broke” var hans standardskämt i många år efteråt när han berättar om vad han fann. Den tro han upptäckte i den församlingen ledde till att han blev utkastad ur det sammanhang han vuxit upp i. Samtidigt vittnar han om det ingenmansland hans val förorsakat honom. Ziya Meral saknar fortfarande mycket från den religion han växte upp i. Den var hans kultur, hans jag. Därför är han också nyanserad när det gäller islam. Hel blir han aldrig mer.

Som vuxen har han gjort en strålande akademisk karriär. Alltemellanåt plockar BBC in honom som politisk kommentator. Han ingår i en hjärntrust för Mellanösternexperter. Han jobbar för mänskliga rättigheter och religionsfrihet.

Och här sätter Ziya fingret på en öm punkt hos oss i väst. Vi beundrar martyrer. Vi tycker det är tappert när kristna dör för sin tro.

Förutsatt att det inte handlar om oss. Ziya Meral har sett en annan sida. Bortom den tapperhet som andra tvingar på dem som sitter i fängelse, torteras eller trakasserat finns ofta bara mänsklig förtvivlan. Han berättar om killen han mötte i ett iranskt fängelse. Efter den inledande ståndaktigheten bröt killen ihop av frågan: ”Men hur har du det egentligen?”. Fången grät ut sin förtvivlan: ”Hur ska det gå för min familj? Vem ska ta hand om min syster?”.

Det är här jag får höra repliken som aldrig lämnar mig mer. ”Det sägs ofta att de kristnas tro växer när de blir förföljda. Det stämmer inte. Det som händer är att människor lider och dör.”

Det är därför han har valt att kämpa för att göra de kristna som förföljs hörda, i de europeiska organen, i Förenta Nationerna.

Jag skäms hädanefter när jag sitter med rumpan på välmadrasserade kyrkbänkar i glest besökta kyrkor och får höra om lidande och förföljda kristna med en tro fast som berget. Jag skäms över tanken att jag eventuellt är en som konsumerar andras martyrskap för att det ger min egen tro en kick.

Därför att jag tror att vår uppgift inte är att tycka att det är fint att andra kristna dör för vår tro. Vårt uppdrag är att göra allt vi kan för att det inte ska ske.