Det är i stället hur jag hanterar problemet som är det verkliga problemet.

Var finns gemenskapen? Vilka värden förenar oss i mångfalden av kulturer och religioner i Sverige just nu? Det är en brännande fråga för regeringens framtidskommission och statsvetaren Joakim Ekman som reder ut begreppen i sin rapport ”Framtidens och samhällets grundläggande värden”.

Det är ett faktum att Sverige på kort tid har förvandlats till ett samhälle som präglas av etnisk och kulturell mångfald. Det bor ungefär en och en halv miljon utlandsfödda människor i Sverige i dag. Om vi också räknar deras barn, det vill säga andra generationens invandrare, så är det 20 procent av befolkningen i Sverige som har kort förankring i landet. Allt tyder på att utvecklingen kommer att fortsätta inte minst på grund av flyktingsituationen i världen.

Poängen med Joakim Ekmans rapport till Framtidskommissionen är inte att diskutera om det här är bra eller dåligt. Frågan är i stället hur vi rent praktiskt ska förena mångfalden med en gemensam värdegrund. Inte så enkelt men en bra ansats, tänker jag. Det är en omsvängning från 1970-talets mångkulturalism där staten såg som sitt ansvar att alla nykomlingar skulle få behålla sin kulturella identitet intakt. I dag ser staten som sin uppgift att verka för att invandrare ”integreras”. Frågan är bara hur och med vilka metoder. Ska det ske via assimilering, det vill säga att invandrare uppmanas att ”bli svenskar” genom att anpassa sig till rådande värderingar. Eller ska vi bygga vidare på ett samhälle där de olika etniska, kulturella och religiösa identiteterna fortsätter att utvecklas var och en åt sitt håll? Eller finns det en tredje väg?

Efter två år i Bilda skulle jag svara ja på det. Det finns en tredje väg. Bilda har medvetet valt att aktivt leva mitt i mångkulturen och erkänner olika kulturers och religiösa traditioners rätt inte bara att existera utan att utvecklas i sin egenart. Men delarna i Bilda svävar inte fria som satelliter i rymden för den skull utan hålls samman av statens mål och regelverk för folkbildningen i landet. Vi har ett demokratiskt uppdrag och ska verka för att människor deltar i samhället och kan påverka sin livssituation.

Tro inte att det är enkelt! Konflikter hör till vardagen. Konsten att hantera dem är en viktig kompetens. Varje mötesplats mellan olikheter innehåller spänningar och utmanar oss att växa som människor i mötet med varandra. Jag tror att det finns ett lärande i vardagen i Bilda som har bäring på en hel del förändrings- och utvecklingsarbete i samhället i dag. Själv har jag till exempel lärt mig att det sällan är det utpekade problemet som är problemet. Det är i stället hur jag hanterar problemet som är det verkliga problemet. Om jag inte är beredd att ifrågasätta mig själv och mina egna värderingar så kommer vi inte framåt.

Den efterlysta gemenskapen finns inte i åsiktslikheten utan i en ömsesidig önskan att lyssna och lära av varandra.