Det är inne att sticka! Som vanligt är jag ute.

Stick och brinn! En gång i tiden var det ett av mina kraftuttryck. Typ tonårstid på sjuttiotalet, en viss nyansering av språkbruket och en kropp full av hormoner och tonårstrots. Dessutom kanske ett försök att variera språkbruket och undvika alltför negativa uttryck för alla frustrationer som passerade genom kropp och själ. Jag får ibland höra att jag fortfarande är lite sjuttio- eller åttiotal i en del av mitt ordförråd. Det finns situationer som är fräna och jag lubbar iväg efter tidningen på morgonen i min brandgula träningsoverall. Det tycker vissa av mina högt värderade vänner är lite flängt. Typ så.

Men ”stick och brinn” har fått en helt ny betydelse. Jag är med om en klar förändring i ordens betydelse. Överallt dyker det upp. När jag uppdaterar mig på de sociala mediernas arena, som till exempel Facebook, en nyhetsportal med mer eller mindre viktiga nyheter på datorn, under en kvällspromenad i staden när jag sneglar in på ett kvällsöppet café eller i kyrkornas annonsering av vad som händer i veckan. Det är en rörelse mitt i rörelsen. Massor av människor lever under devisen: Stick och brinn! De är hänförda, lyckliga och vill gärna få med fler, i motsats till min tonårstids utrop! Då handlade det mer om att avlägsna sig. I dag är det en gemenskap av likasinnade. Det finns alltid plats för en till med samma glödande intresse. Det enda som behövs är garn, stickor och kanske en så kallad stickbeskrivning. För mig en totalt främmande värld, men jag registrerar företeelsen häpen, glad och med stor förundran över att så många tillhör denna skara människor.

På stickcaféer, i mässhallar och andra offentliga rum slår man ihop sina stickor, rullar ut garnnystan ur tygpåsar och byter stickbeskrivningar med varandra. Platserna blir fler och fler och fylls av människor som älskar att handarbeta, idka gemenskap och i de allra flesta fall anar jag ett fikabehov också. Låter det gammalt eller nytt? Ja, både och. Men entusiasmen känns förnyad och det finns en yngre generation som är på väg att dela och så småningom ta över stickorna. Det är inne att sticka! Som vanligt är jag ute.

Men jag tycker mycket om brinnande människor. Gnistor som tänds och sprids till fler. Meningsfulla mötesplatser och utrymme för både likasinnade och nya bekantskaper som vill pröva på. Att bereda rum för fler känns bekant. Viljan att både göra det som är roligt och passa på bjuda med fler känns otvunget och naturligt.

En liten gnista, några stickor och många sätts i brand. Mer av sådant i vår värld. När vi möts omkring det som förenar uppstår en självklarhet i umgänget. En entusiasm som glöder, värmer och sprids.

För mig har det inte väckt en längtan efter att börja handarbeta. Men ett hopp om att det går att leva i förnyelse och ta vara på en del gamla mönster också! Så jag tror det är dags för min del att hämta hem ett av mina gamla uttryck igen, men fylla orden med nytt innehåll. Stick och brinn! Du kan hitta ett nytt sammanhang och en vardagsgemenskap fylld av entusiasm, tilltrasslade liv och en eller annan röd tråd att ta vara på.