... det är för sådana som de där tre som vi behövs

Omständigheterna har ställt mig bakom ett bokbord. I slutet av juli är jag kolportör på ett storläger på svenska i hjärtat av finska Finland. Drygt 750 deltagare lyssnar på bibelstudier, sjunger, ber och strosar mellan sandlådor, matsal och seminarier i en knapp vecka.

Och köper böcker. Det är en medveten, kunnig kundkrets, som ofta ger den tillfälliga vd-chefredaktörsförsäljaren lika mycket erfarenheter i gengäld som hon kan ge sina kunder. Här vågar också en sliten bokarbetare tro på sitt uppdrag igen. Boksamtalen involverar ofta någon som inte är närvarande, annat än i bokköparens tankar. Konfirmanden som ska få den där boken med lagom mycket eftertanke och fräschör. Jubilaren som har önskat sig en bönbok.

I slutet av veckan sitter jag med en kollega bakom kassan och pustar efter ännu en intensiv dag. Programmet i stora salen har redan börjat, det har glesnat i leden.

Då dyker de upp. De är tre. Näsorna når inte över disken. De har tagit en runda förbi det obligatoriska prylutbudet som också hör till en kristen kolportör. Bland fiskdekaler och nyckelringar har en av dem — han är fem får jag senare veta — hittat något. Den vilar nu i en kupad hand:

— Får jag köpa …

Det blir lite vagt. Jag blir tveksam över ifall det här är en affär jag ska gå med på — främst för att föräldrarna troligen inte är medvetna om den.

Det ser hans kompis och tar bekymrat över ordet.

— Han skulle vilja köpa den där. Han har en peng. Visa!

Den ordlösa sträcker villigt fram handen. Där ligger faktiskt precis tillräckligt.

Chefsförhandlaren spänner sina ljusblå i mig. Mycket vänligt:

— Blir det bra så?

Jag grips av respekt. Jovisst, det blir alldeles jättebra så. Pengen lämnas över. För en euro har en gyllene pin i form av ett enkelt kors fått en rättmätig ägare. Jag ber köparen visa kvittot för sina föräldrar och kolla med dem att det hela är okej.

Kompisen ser sig skyldig att sköta uppdraget till slut och vänder sig till den nyblivne pinsägaren.

— Jag kan hjälpa dig.  Jag kan sätta fast Jesus Kristus på din skjorta!

Men köparen protesterar milt.

— Min mamma och pappa kan också sätta fast min Jesus Kristus!

Sedan går de iväg i samlad tropp.

Bakom disken sitter två tårögda, stumma, medelålders försäljare och sopar upp det sista av den fattning de har kvar.

— Var vi verkligen med om det här! viskar min kollega. Det var ju de tre vise männen!

Och jag tänker, att det är just för sådana som de där tre som vi behövs. Kristna gårdfarihandlare av alla de slag. Vuxna förebilder. Bokbord som dignar av erfarenheter, livsberättelser, andlig insikt. Och naturligtvis: Bedjande och generösa föräldrar (jo, den rörda pappan dök upp efter en liten stund).

Eller så är det rakt tvärtom. Det är de visa och små som behövs för att vi ska förstå att bära vår Jesus Kristus med stolthet.

Ibland till priset av allt vi har.