”Kriget kommer till Europa och du står ensam kvar när de andra ändrar sig. Du kallas naiv och osolidarisk – en som går Vladimir Putins ärenden. Hur känns det?” Frågan ställdes av Svenska Dagbladet till Agnes Hellström, ordförande för Svenska freds, och vi är några fler som kanske kan svara på frågan.
Att försöka säga det som nyss var så självklart, som att mer våld aldrig är bästa sättet att lösa konflikter, möts med aggression. Det hat, hån och anklagelserna om att vara landsförrädare som mött Agnes kommer nu mot alla som vågat säga nej till sådant som mångmiljardupprustning av militären eller vapenbistånd.
Jag fick själv känna av det när jag skrev en text om att det fortfarande är en dålig idé att Sverige går med i Nato.
Till och med de som ifrågasätter provokationer med kärnvapenbestyckade amerikanska plan som viker av strax utanför en gräns möts
av skriken. Och trots att vi i grunden vet att krigsresande är förknippat med stora risker, inte bara för individerna utan också för själva demokratin, om extremister får förhöjd stridskapacitet eller om människor radikaliseras, så tycks nu krigsresande hyllas utan förbehåll.
Det är på något sätt begripligt. Trots att kriget är en logisk följd av Putins långa historia av hänsynslös expansionism, och trots att alla borde ha förstått att han inte skyr några medel oavsett hur inhumana redan vid till exempel bombningen av Aleppo, så står det nu mer klart än någonsin att den ryske diktatorn är beredd att begå vilka krigsbrott som helst. Allt för att främja sina egna geopolitiska och ideologiska intressen. Det är begripligt att tillflykten till våldets och de snabba enkla lösningarnas logik är lockande. Men vi måste förmå oss att våga tänka längre och tala om andra lösningar. Våga drömma om något bättre.
När ledande politiker till både höger och vänster låter sig dras med i en tidsanda av panikretorik i stället för att hålla huvudet kallt och tänka på vad som är långsiktigt bäst för Sverige och demokratin i Europa och världen blir freden allt svårare att föreställa sig. Fred tar nämligen lång tid att bygga upp, men bara några veckor att rasera. När en auktoritär ledare börjar skramla med vapnen så vädrar andra vapenvurmare morgonluft. Ifall inte mer förnuftiga röster håller emot är upptrappningen snart ett faktum, och det kommer att kräva decennier av sakta och träget nedrustningsarbete för att åter få en mer fredlig värld.
Vi måste förmå oss att våga tänka längre och tala om andra lösningar.
Agnes Hellström kommenterade ”att en enda organisation, en fredsförening dessutom, anser att Sverige borde ha agerat annorlunda, borde väl gå att klara av?” Ja Agnes, och alla ni andra som fortsätter ta kampen för fred. Vi borde inte bara klara av det, vi borde lyssna på Svenska freds och ta till oss det.
För ja, det är sent, men inte för sent, att sluta stötta Putin med köp av rysk olja och gas.
Det är sent, men inte för sent, att Sverige nu ändrar sin migrationspolitiska linje och tar emot ett stort antal hjälpbehövande krigsflyktingar.
Det är sent, men inte för sent att kartlägga och ta krafttag mot den ryska informationspåverkan som vi vet äger rum i svenska kanaler, och blottlägga de kopplingar mellan Kreml och såväl svenska riksdagspartier som en uppsjö av alternativa medier på nätet. Det är sent, men inte för sent, att motverka dessa krafter som delar en reaktionär ideologi med Putin, inte minst hat mot hbtq-personer, feminism och ett levande demokratiskt civilsamhälle.
Ju mörkare natten, desto ljusare stjärnor, skrev Dostojevski. När krigets mörker sänker sig måste vi våga följa de stjärnor som lyser. Det är sent, men förhoppningsvis inte för sent att hitta nya vägar för att stötta de demokratirörelser i Ryssland som vi behöver nu mer än någonsin.
Ju mörkare natten, desto ljusare stjärnor, ju djupare sorg, desto närmare är Gud.
Anna Ardin
KOMMENTARER