Magnus Stenberg vill lära sig mer om islam och judendom, för den ena religionen går inte att förstå utan den andra. Många av grundberättelserna är samma.
Börjar det inte bli hög tid att vi lär oss mer om islam och judendom, därför att det berör våra rötter och vår samtid?
Som liten frikyrkounge i Linköping på 60-talet lärde jag mig så småningom att Filadelfia på Borgmästargatan inte var hela världen. Det fanns pingstvänner och missionare också, och människor som faktiskt firade gudstjänst, inte bara skolavslutningar, i Svenska kyrkans vita katedraler. Cirklarna vidgades successivt. Liksom insikten att den lilla källarlokal där jag gick i söndagsskola hängde samman med något som kallades Örebromissionen, som hängde ihop med baptismen, som hängde ihop med 1800-talets folkväckelse, som hängde ihop med Svenska kyrkan som hängde ihop med Katolska kyrkan. Som hängde ihop med kyrkosplittringen mellan öst- och västkyrkan på 1000-talet. Häftigt!
Att resa genom kyrkolandskapet är inspirerande, framförallt för alla möten med människor, liksom möjligheten att få delta i bön och lovsång i andras traditioner. Ekumenik är kontroversiellt på sina håll, krångligt för det mesta, men nästan alltid berikande och glädjefullt.
Med mötet mellan kristendom, judendom och islam är det annorlunda. Jag påminns om det när jag lyssnar till syriskortodoxa arbetskamrater som vita i ansiktet berättar ohyggliga skildringar om släktingar som flyr från islamistiskt våld i Syrien. Eller när jag i judiska muséet i Stockholm hör en ung guide vittna ur djupet av sitt hjärta om hur kristnas nedlåtande attityd mot judar präglat också honom, här i det moderna Sverige.
Den som önskar ösa skopor av hat, hot och våld mellan kristna, muslimer och judar blir aldrig färdig. Det är de ena som ger sig på de andra, och tvärtom, i en till synes oändlig tragedi.
Men ändå — vi hör samman. Den ena religionen går inte att förstå utan den andra. Många av grundberättelserna är de samma. Och lokala praktiker har oftare än vi tror samlevt i respekt, sida vid sida.
I sin bok Kanske alla har rätt— eller fel hävdar Sven Halvardson, docent på Teologiska högskolan Stockholm, att Sverige just i vår tid egentligen är en ideal plats för möten mellan människor med olika religiös tro och hemvist. Den sekulära statens religionsfrihet erbjuder skydd för alla. Det sekulära samhället befriar alla religiösa grupper från osunda maktanspråk.
Halvardsons iaktagelser av religionsmöten i Sverige, med fokus på några förortsområden i Stockholm — andliga bygder, som han kallar dem — är både uppmuntrande och nedslående. Exempel på hat ser han inte alls. Tvärtom noterar han respekt och tolerans. Men av intresse att mötas, byta erfarenheter eller berätta om den egna vägen i sökande efter Guds barmhärtighet — nej det finner han mycket litet av.
Närmast poetiskt, i ett annars ganska torrt vetenskapligt verk, ger Sven Halvardson en programförklaring som jag gärna ansluter mig till. ”Mångfaldens livskonst är att söka mångfaldens plusvärden.”
Jag vill lära mig mer om islam och judendom.
KOMMENTARER