Det finaste kyrkan har gett mig

Sedan mitt liv förflyttats till mer sekulära än kyrkliga kretsar har jag upplevt något som bäst kan förklaras som en kulturkrock: Jag är dålig på att tacka.

Det är kyrkans fel, men jag skulle snarare vilja kalla det “rätt”. För i grunden är det en bra sak, även om det allt oftare försätter mig i problematiska situationer.

Det är alltså inte så att jag är otacksam eller tycker att kyrkan är dålig på att vara tacksam. Tvärtom är det en av de saker kyrkan tjatar mest om. Den har till och med konstruerat en egen ordvariant, “tacksägelse”. Gudstjänster formas utifrån dessa “tack” och de senaste decennierna tycks det också ha blivit allt mer populärt att “tacka” för saker i bön, snarare än att “be” om dem. En slags framgångsteologi i miniatyr som utgår från att vi kan “tro fram” bönen genom “tack”, i stället för “vädjan”. Antar jag.

Det var hur som helst inte poängen, för ­poängen är att “tack” sällan är en del av ­kyrkans mellanmänskliga transaktioner. Halva poängen med att vara kristen är just att gärningar ska drivas av kärlek, och därmed inte förvänta sig klang och jubel för en gärning. Jag antar att det är en slags kultur som utvecklats från Matteus 6:1-4. Där talas det om att vara “noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. /…/ När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människorna skall ­prisa dem. /…/ Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig”.

Inte för att jag tror någon har memorerat det där bibelordet, snarare alltså att det tycks ha lagt sig i den kulturella ryggmärgen. I min kyrka ­under min uppväxt har vi delat på det mesta. ­Andra har fått låna vad de vill, hursomhelst och när som helst. Bilar, tv, hus. Middag? Ja, visst. Vårt hus har varit öppet alla tider på både året och dygnet och det har legat något en ära i att inte göra en grej av det. Inte så mycket på grund av medvetenhet, utan för att det bara är rätt sak att göra.

Överallt i världen där det finns kristna har jag upplevt samma sak. Det har räckt att säga hej och nämna religionstillhörighet så har dörrar bokstavligen öppnats som vore vi familj. Bilar har lånats ut och mat dukats fram. Det har varit en självklarhet och även om jag givetvis både känt och uttryckt tacksamhet vid tillfället, har det aldrig varit grejen eller förväntats.

Men i mitt nya, sekulärt tyngda villaliv är det annorlunda. Där är nästan varje god handling villkorad. Att låna ut, bjuda hem och skänka ses som en “gärning”. Det kommer med kulturella koder, som att ta med sig små presenter som tack – även när det gäller nära vänner! Och när det ska lånas saker måste balans uppnås. En slags handel med goda gärningar och tacksamhet utspelar sig. Ett skådespel av djupa tack och kanske även kompensationsgåvor förväntas. Jag ser det dels i mitt välmående medelklass-grannskap, men också överallt i debatten: Goda gärningar handlas mot tacksamhet. Man kan ta emot och göra gott för flyktingar, men förväntar sig tårfyllda och innerliga tack i retur. Om vi skänker pengar till välgörenhet vill vi helst berätta om det på Facebook. Om vi hjälper en hemlös postar vi en video.

I denna värld av tacksamhetstransaktioner trampar jag gång på gång snett. Jag upplevs otacksam eftersom jag missförstår generositet som del av ett basutbud, inte som något som behöver betalas för med översvallande tacksamhet.

Jag tackar gärna, men kyrkan har lärt mig att hellre visa det med handling, än säga det med ord.

Det är det finaste kyrkan gett mig.

Tack.

Emanuel Karlsten
sandaren@sandaren.se

0 Kommentarer

KOMMENTARER