Det finns ensamma resor man inte kan göra själv

Det är tulpantid och sportlovsreklam på tv. En del far visst iväg till fjällen, en del gör utflyktsmatsäckar och går ut till pulkabacken eller vad man nu gör denna tid av året. Jag själv reser ingenstans och gör ändå den längsta resan. Den som är inåt, som Dag Hammarskjöld uttrycker det. Jag skalar löken som är jag och gråter tårar av lättnad och av sorg. Min fastetid pågår, långt längre än de fyrtio dagar vi är i nu.

Att börja lyssna på sig själv, till sig själv när man lagt dövörat inåt under kanske ett liv är inte det lättaste. Det tar tid att börja höra när man inte lyssnat.

Det är två år sedan jag fick min diagnos, utmattningssyndrom, och fick komma till stressrehab på det stora sjukhuset. På  jobbet sa jag att jag kommer om några månader. Vi får se, sa min chef.

Stressrehab är ingenting för latmaskar, inget varmt spa med fruktkorgar och mousserande vin. I den kala sjukhusmiljön får vi en behandling som är en utbildning av det djupaste slag. Åtta-veckors-programmet är ett stort steg i den förändring som måste ske, och att skrivas ut är bara början. Sjukintyget är övningskörningsskylten jag bär på min kropp, när jag långsamt kör ut i livet. Där är jag själv mitt arbete och går i terapi både med ord och kropp.

Jag trodde massage var en lyx, istället blir den mitt bröd för att få mig att leva. Ordpersonen jag finner mig liggande på massagebänken hos Birgitta.  Hon har helande händer och de förpassar min analytiska sida lugnt in i ett hörn i det lilla rummet. Med mina ytterkläder.

Just när jag börjar skriva denna krönika nås jag av nyheten att stressrehab på det stora sjukhuset läggs ner och det skakar till i mig. För att utmattningssyndrom ännu är ökande. Även bland yngre. För att den forskning och praktik i ett, de bedriver där, är en kunskap om människan i dag. En kunskap vi behöver. Det skakar till i mig för att jag fick möjligheten, jag fick  komma in, blev räddad. Men nu slås dörren igen. Som en gräns som stängs för flyktingar. De många där ute, de som lever på gränserna. Det finns ensamma resor man inte kan göra själv.

Birgitta knådar fram och tar bort på samma gång. I det lilla rummet händer något bortom orden, jag kommer fram, blir mer. Någon rör mig som inte vill annat än att jag ska blir mer den jag är som finns där under. Kanske är det beröringen som djupast löser upp någonting som blockerats sen den där tanken om att tänka-på-sig-själv-är-egoism kom. För ännu är mina celler som programmerade till att inte lyssna på mig. Jag som har trott att det är egoistiskt. Att tänka på sig själv. Ännu behöver jag greppa kärleksbudets djupaste mening. Att jag är älskad. Även jag. Och att det betyder att ta emot. Och att det är alldeles nödvändigt för att kunna ge. För att kunna förändra. Något. Mig själv. Och kanske mer än så.

Ännu en dag har gått och jag har gjort resan längst bort och är bara här. Inte var jag tillbaka på jobbet efter några månader. Det tog nästan ett år. Men jag är på väg och kommer tillbaka. Inte som ny, men som avskalad och mer mänsklig.

Jag tror att jag ska göra en termos och gå ut jag också. Sätta mig där i den där solen som är vår, och blinka mot sommaren. En dag i taget och hela livet vill jag fästa blicken på det viktigaste av allt.