Frågor kring abort är åter på tapeten. Med fosterdiagnostik går det både att välja bort ”fel” kön och funktionshinder. Vibeke Olsson sätter fokus på alla människors lika värde.
Efter många års tystnad har det åter blivit diskussioner om abort. Dels handlar det om samvetsfriheten för sjukvårdspersonal som inte vill medverka vid aborter, dels om handikapprörelsens oro när barn med vissa funktionshinder sorteras bort.
Filosofen Torbjörn Tännsjö har till och med sagt att det är oetiskt att föda ett barn med Downs syndrom om man är medveten om kromosomförändringen. KUB-testet gör det möjligt att identifiera barn med Downs syndrom. Det är djupt problematiskt med tanke på alla människors lika värde. Det är en sak att välja bort sig själv som förälder och göra abort — en helt annan sak att välja bort ett visst barn.
Det väcker de svåraste frågorna: vem har rätt att leva? Med ett trettonprocents riksdagsparti med bruna rötter är frågan inte akademisk flum.
Om Tännsjös argument gifter sig med besparingsiver blir det riktigt otäckt. På samma sätt gifter sig svensk liberal abortsyn med urgamla hederskulturer och många flickor väljs bort i vissa invandrargrupper.
Frågan om samvetsfrihet borde inte vara så svår — man borde kunna garantera samvetsfrihet och samtidigt garantera att den som önskar abort ska få det; man kallar helt enkelt in någon annan.
Vi talar om mångkultur, men det blir väldigt trångt när någon har avvikande åsikter med religiös grund.
Vi har haft fri abort i fyrtio år. Jag var tonåring när lagen infördes och minns den livliga debatten som föregick den. Sedan blev det tyst i många år. Kanske är det vårt alltmer mångkulturella samhälle som gjort att diskussionstabuet delvis brutits.
Abortmotståndarnas skräckscenario att aborterna skulle öka dramatiskt har inte slagit in. De ligger kvar på ungefär samma nivå. En underlig detalj är att siffran motsvarar antalet par i kö för adoption och assisterad befruktning.
Minns ni surrogatmamman i Thailand, hon som fick tvillingar, där den ena hade Downs syndrom?
Det satte hela vår livsstil i blixtbelysning. Hur mycket ska vi planera och lägga till rätta livet självt? När går vi över gränsen, när börjar vi tro att vi har garantier? Personligen tycker jag inte vi ska ändra abortlagstiftningen.
Det finns ingen rimligare lösning än att mamman själv bestämmer. Däremot tror jag vi måste ta i de svåra frågorna; ska man kunna välja bort vissa barn, är det förenligt med alla människors lika värde?
Borde det vara så att de som tackar ja till fosterdiagnostik redan valt att fortsätta graviditeten — de som aborteras ska vi inte veta något om?
Det svåra är då hänsynen till familjer där det redan finns svåra funktionshinder. Man skulle möjligen kunna göra undantag för dem.
Kvinnan som blir förskjuten om hon får en flicka till borde vi kunna erbjuda stöd. Likaså tonårstjejen som vill ha sitt barn men är för ung för att klara det själv.
Och vem bryr sig om pappan som vill ha barnet som inte mamman vill ha? Om föräldraförsäkringens pappamånader är det lätt att diskutera, om pappan som vill ha det ”oönskade” barnet är det svårare att prata.
KOMMENTARER