Det gör det inte alltid enklare att vara smart

Jag brukar säga att jag troligtvis inte är så smart. Men att jag är ganska klok ändå. Jag kan se hur jag eller andra borde agera och tänka i olika lägen. Vad som är mer eller mindre bra att göra eller säga. Eller inte. Men när det kommer till handling. Då är jag inte så smart. Då följer jag inte alltid min egen klokskap. Och jag tror jag vet var problemet sitter. I Känslan. Den luriga. Som så lätt tar över. Som börjar tala, högt och tydligt. Som en sådan där säljare som kan sälja in vad som helst till vem som helst. Och då har klokskapen ofta inte en chans.

Känslan bygger upp tankar. Som blir sanningar. Som jag tror speglar verkligheten. Klokskapen i mig försöker göra sig hörd. Men har du försökt argumentera med en tränad säljare någon gång? Det är i det närmaste omöjligt. Det finns svar på det mesta. Övertygande svar. Och så sitter man där med tre års bindningstid på någonting man inte visste fanns. Det gäller både tankarna om verkligheten och universaldiskmedel.

Nej, känslor är inte alltid dåliga. Verkligen inte. Jag är själv en person full av känslor. Som gärna går på känslor. Och det ger mig mycket gott. Särskilt när känslorna samarbetar med klokskapen. Gör mig till den jag är. Den jag vill vara. Både de känslor som vi ibland kallar för positiva. Och de känslor som vi ibland kallar för förbjudna. Hur nu känslor kan vara förbjudna. Kanske är det de känslor som vi är lite extra rädda för. Men det är när känslorna tar över och inte släpper in klokskapen alls, som det kan bli problem. Jag börjar må dåligt.

Jag tänker att jag är på olika sätt, som inte alls stämmer med verkligheten. Jag tänker att jag förtjänar dåliga saker. Jag tänker att jag inte är värd bra saker. Jag tänker att jag måste vara på ett visst sätt för att räknas. Jag tänker att jag borde en massa för att få finnas. För att få bli älskad. Jag fylls med skuld och skam. Och känslorna stannar inte där. De får mig att tro och se saker hos andra, som stärker tankarna och befäster dem. Jag tror att andra tänker det jag känner. Och den här verkligheten, min sanning om mig själv som inte alls stämmer överens med den verkliga sanningen. Den som tillåter klokskapen och känslan att samarbeta, den bryter ner mig. Och jag ser inte att det inte är den verkliga verkligheten.

När jag ser att andra i min närhet bär på samma tankar. När jag ser den overkligheten utifrån. I någon annans ord och tankar. Som jag kan se verkligheten. Det gör det inte alltid enklare att vara smart. Att låta klokskapen och känslorna samarbeta. Men det ger en liten glimt av den verkliga verkligheten. Den som säger att jag får känna det jag känner, även de känslor vi kallar förbjudna. Att jag inte måste vara den jag tror mig måsta vara. Att jag får vara svag. Och ändå är värd att älskas. Av medmänniskor och av Livet. Och jag är värd att älska.