Det politiskt korrekta är ganska blekt.

Det går inte en dag utan att jag tvingas göra upp med mina förutfattade meningar, tänka om och tänka nytt.  Det gäller inte bara i mötet med ung musikkultur, viljestarka aktivister eller radikalt olika demokratiuppfattningar. I Bilda står man också mitt i brytpunkten mellan olika sätt att gestalta tro. Att förbundet vilar på kristna värden är ingen genväg när det gäller att praktisera dem.

Nu senast handlade det om bordsbönens vara eller ickevara. Vi hade stämma i Göteborg och var samlade till fest i Öckerös stora vackra missionskyrka med glasvägg ut mot västerhavet.
Programmet bjöd på musik och sång, vackert dukad buffé och varm gemenskap. Men först, sa vår syrisk-ortodoxe konferencier, vill jag tacka Gud för maten och be vår traditions bordsbön på Jesu eget språk, arameiska. Det är flera veckor sen nu men fortfarande en het debattfråga i Bilda. Hör bordsböner hemma i ett studieförbund? Måste vi verkligen välsigna maten?
Egentligen är det inte så konstigt. En del av oss har kämpat livet igenom för att bli fria från förtryckande och begränsande former för kristen tro. Då behöver man den sekulära statens ramverk som skydd för sin integritet (och för att slippa bordsbön). Andra har som jag själv tvingats leva sekulära liv och dölja eller anpassa vår tro till en religionsföraktande omvärld. Vi har väl utvecklade kodspråk för att tala om det onämnbara och läser ofta dikter i stället för bön. En kurragömmalek som gör det nästan befriande att möta öppna bekännare.

Och öppna bekännare finns det numera gott om, inte bara i Bilda utan lite varstans i det nya kyrkolandskapet. Unga karismatiska kristna som inte ber om ursäkt för sin tro. Många kommer från Orientens ortodoxa och katolska kyrkor eller från någon av de över hundra nya kyrkogemenskaper som bildats i Stockholm de senaste åren. Här har vi som folkbildare det viktiga uppdraget att skapa kontakt mellan kyrkornas värden och samhällets system och grundvalar. Att jobba för integration och möjlighet för unga, nya medlemmar att få röst och respekt i samhället utan att behöva utplåna sig själva eller sin egen kultur.

Det politiskt korrekta är ganska blekt. Det blir så mycket färgstarkare när vi vågar vara oss själva. Häromdagen satt jag i ett arbetsmöte med en orientalisk kvinna som utan att tveka presenterade sig själv som ”en bönemänniska” som vägleds i livet av Gud. Nu tackade hon Gud för att han hade väglett henne till mötet mellan oss i Bilda. Ja, vad svarar man? Om man har religionsfobi så vänder man nog bort blicken. Men jag som har gått några ronder med mig själv tack vare jobbet i Bilda fick ett berörande mänskligt möte. Mervärdet med livet i mångkulturen ger mig helt enkelt mening.