Det svåra är att nå in, att nå in till dem man når ut till

På senaste tiden har det blossat upp en debatt om så kallade kristna kändisar, eller kristna så kallade kändisar rättare sagt. Självklart är det uppmuntrande för andra kristna när personer och syns och hörs i media ”kommer ut” som troende kristna. Det är naturligtvis bra om kyrkor fylls med folk som vill lyssna till Marcus Birro eller Göran Skytte.

Problemet uppstår om man tror att det är så som människor kan lockas till församlingen. För det stämmer inte. Ett föredrag är ett föredrag, en happening en happening. Engagemang är något annat.

I de församlingar där jag varit engagerad har problemet aldrig varit att fylla kyrkan — för en rockkonsert, för Martin Luther King-priset, för något föredrag.

När vår lilla baptistförsamling öppnade lilla salen för SPF:s sammankomster kom hundratio personer. Sedan städade vi och diskade. Det var det.

Jag tänkte på många sådana erfarenheter när jag läste en krönika av Göran Skytte där han berättar om gnälliga präster och pastorer. Han kommer dit, fyller kyrkan så väggarna bågnar — men pastorn klagar på att ingen vill engagera sig i församlingen.

Det är alltid destruktivt att fastna i gnäll. Det blir otrevligt för en tillfällig gäst — som dessutom fyller kyrkan — att nästan känna sig anklagad, ”nu kommer de minsann”.

Jag minns en eldsjäl i Hammarby som på bandymatcher för länge sedan via högtalaren skällde på publiken för att de var så få. De kunde ju inte hjälpa att andra inte var där.

Jag kan känna lite med de där gnälliga pastorerna. För snart har de gått, de där som fyllde kyrkan. Och hur är det med städgrupperna i församlingen, har någon tid att skura toaletterna efter invasionen?

Det svåra är inte att fylla kyrkan, utan att bygga en varaktig gemenskap.

Kanske är Kristi kropp den största utmaningen och stötestenen i dag. Att ha med varandra att göra. Att behöva andra. Att ta ansvar i en gemenskap.

 Det har blivit lättare än för tio—tjugo år sedan att tala om kristen tro och livsåskådningar i allmänhet i många olika sammanhang. Här har säkert kristna så kallade kändisar gjort en insats.

Men det är när det kommer till församlingen som intresset slocknar — om det inte handlar om skandaler förstås, Knutby och pedofiler.

Det här delar kyrkan med föreningar och politiska partier. Det är lättare att trycka på ”gilla” än att skura toaletter, koka kaffe och skjutsa fotbollsknattar.

Det talas ofta i våra kyrkor om att ”nå ut”. Min erfarenhet är att det ofta inte är så svårt — det svåra är att nå in, att nå in till dem man når ut till.

Kanske är tiden mogen för små gemenskaper, husförsamlingar, där man också kan hjälpa varandra med barnvakt och sjukhusbesök. Samtidigt får gemenskapen inte bli för tät, inte bli sluten.

En hörnsten i kristen tro är att inte ha anseende till person. Och om människor ska få hopp, ana att en annan värld är möjlig, att Herrens nåd är ny varje morgon — då räcker inte föredrag, konserter och fulla kyrkor. Det krävs mänskliga möten, samtal, återkomster, arbetsgemenskap, praktiska handlingar.  Just det som bär en gemenskap.