... en allt större likgiltighet för detaljer breder ut sig

Den som är trogen i det lilla är trogen i vad mera är, säger Jesus. Jag tänker på den schweitziska hemmafrun som övervakade dukningen när jag var i kökslaget på en internationell kristen ungdomskonferens. Jag var arton och bland de äldsta i gruppen. Fjortisarna fnissade åt efterrättsbestickens och soppskedarnas exakta placering kring tallriken.

Men nu när jag skriver om det inser jag att det schweitziskan sa blev kvar: Det är i detaljerna man kan visa omsorg.

Det tänkandet lever i våra hem och mellan vänner, men känns allt mer bortglömt i samhället i stort.

I Stockholm har det blivit ett vanligt samtalsämne med färdtjänstchaufförerna som inte hittar. Då menar jag inte att hitta till små radhusgator i förorter eller två kvarter långa smågator — nej, jag tänker på alla som inte hittar till Centralstationen, Slussen eller Karolinska.

Min man och jag får ofta guida när vi åker med vår dotters färdtjänst. Det går an. Vi hittar i Stockholm. Vi kan prata.

För den som inte hittar, inte ser eller hör eller har afasi är det sämre. Extraturer på någon timme så där förekommer.

Krav på att förarna ska hitta avfärdas som konkurrenshämmande. GPS:en fungerar inte, eftersom många inte kan stava till gatunamnen. Skriver man ”Bundegatan” i stället för ”Bondegatan” blir resultatet: GPS tar inte.

Nu var det inte färdtjänsten i Stockholm det här egentligen skulle handla om, där måste man påverka dem som gör upphandlingarna.

Nej, jag känner en skavande oro att en allt större likgiltighet för detaljer breder ut sig på alla nivåer i samhället. Det är väldigt mycket tyckande som inte alltid är underbyggt av fakta. Det finns en tendens att rusa genom alla händelser, material eller samtal.

Samtidigt längtar vi efter något annat. Det är nog ingen slump att trädgårdsböcker och kokböcker är så populära just nu. Trädgårdsarbete och matlagning kan som bekant inte skyndas på. Det måste ha sin tid, och de består av omsorgen om detaljerna.

Det är genom detaljerna som vi får syn på helheten. Det är genom inlevelsen i andras liv, med annorlunda detaljer, som vi får syn på oss själva.

Om jag inte bryr mig om att hitta till Kocksgatan kommer jag aldrig att höra koltrasten som alltid sjunger i korsningen mot Borgmästargatan. Om jag inte bryr mig om namnen på de små byarna med sina gamla fägator och sjöarnas blå ögon blir landet stängt och frånvänt för mig.

Elsie Johansson har skrivit en underbar dikt om de förlorade platserna; hon beskriver sin barndoms vägbeskrivningar, liss-stigar och gamla kolbottnar, kobeten och slåttermyrar. Allt hade namn, och minnen av människorna som kolat där, tagit myrhö och huggit timmer. I dag vandrar allt fler av oss genom anonyma skogar utan minnen — om vi alls vandrar där.