Ska vi lita på människors bekännelser till olika värderingar och ideologier? Vi kan ju aldrig veta hur folk tänker — egentligen. Magnus Stenberg svarar ja.
Har Omar Mustafa någon gång tänkt antisemitiska tankar? Om detta har jag ingen aning. Jag har aldrig träffat honom. Och även om jag skulle — vad vet man om vad människor tänker, egentligen. (”Hur tänker du nu”, kan min fru storögt fråga, och då har vi ändå varit gifta i 25 år. Men det var en parantes.)
Det har gått några veckor sedan turbulensen inom Socialdemokraterna, när den 28-årige Omar Mustafa först valdes in som suppleant i partistyrelsen för att en knapp vecka senare, av samma personer som nominerat honom, nu uppmanades att lämna sitt uppdrag. Men historien är inte glömd. Tvärtom kommer den att vara en naturlig referenspunkt i svensk politisk historia, inte minst när berättelsen ska skrivas om Sveriges försök att på nytt identifiera sig själv i en föränderlig tid, en tid av mångkultur, religionsmöten och med ständigt nya kontaktytor mellan tro och politik. Blir det en överlag framgångsrik skildring, eller en historia av dystra nederlag? Inte heller om detta vet vi något.
Omar Mustafa förklarade i flera artiklar och intervjuer att han tog bestämt avstånd från antisemitism som idé och antisemitiska uttalanden yttrade av enskilda personer inbjudna av den organisation där han är ordförande. Men hur var det nu med hans tankar och innersta känslor? För mig tycks det vara den frågan som Stefan Löfvén var ute efter när han hävdade, att för att sitta i partiets styrelse måste man ställa upp på partiets värderingar ”till hundra procent”.
En procent antisemitism, och du är spolad, kanske Löfvén menade. Eller åtminstone tre och en halv. Kommer samma prövning att gälla om någon ertappas med några procent islamofobi? Eller kanske rojalism?
Hela skeendet må inbjuda till raljerande skämt, men väcker många allvarliga frågor, till exempel om vilka organisatoriska och ideologiska regler som ska gälla inom organisationer som Socialdemokratiska partiet och Islamiska förbundet. Samt till oss alla: Ska vi lita till människors bekännelser, exempelvis till demokrati (allas lika rösträtt) och människors (kvinnors och mäns) lika värde, även om det är människor som finns i en idétradition där sådana värderingar inte alltid varit självklara? Exempel på det senare? Ja, varför inte Moderaterna/Högerpartiet? Eller Svenska kyrkan?
Ja, menar jag. Vi måste tro på varandras bekännelser. I vårt inre kämpar vi alla med fobier, fördomar och rädslor. Män tänker någon gång sexistiska tankar om kvinnor och vita tänker alltför ofta förfärliga tankar om svarta. Men när det faktiskt gäller vet vi vad vi vill tycka och hur vi anser att man bör tänka. Det handlar inte om att ängsligt försöka vara ”politiskt korrekt”. Det handlar om att vi som enskilda och som samhälle utvecklas, om att vi successivt erövrar värderingar som vi, ibland trots rädslan, förstår är de enda rimliga.
KOMMENTARER