"...en tro, en kyrkbänk, en helgedom, lite hit och dit i avfallssystemet"

Kön ringlar sig långsamt fram mellan containrar på återvinningscenralen. Vad gjorde man förr i tiden den här eftermiddagstimmen varje fredag? Papper hit, kartonger dit, textilier kors och plastförpackningar tvärs, färgat glas till höger och ofärgat till vänster.

Ordning och reda … återvinning på fredag.

I tämligen fräscht minne har jag kyrkokonferensen i Karlstad och fredagens avslutande årsmöte för det som en gång var Metodistkyrkan i Sverige. Snabbt och osentimentalt, som en effektiv halalslakt, snittade vi oss igenom proceduren. De timmar som var avsatta för detta ändamål var tilltagna i överkant. Det enda mål vi hade var att det äntligen skulle ta slut. Efter halva tiden föll så klubban för sista gången. Vi tittade lite häpet på varandra och konstaterade att ”svårare än så var det tydligen inte”.

Av någon outgrundlig anledning dyker denna bild upp precis när jag står mellan metallskrot och övrigt avfall. Hade vi kasserat en hel gammal kyrka, en tradition, en tro, en grund vi och våra förfäder stått på? Vi har förpassat en sångskatt till vänster, en byggnadstradition till höger, ett namn, en identitet, ett sätt att uttrycka oss, en tro, en kyrkbänk, en helgedom lite hit och dit och hit och dit i avfallssystemet. Bedrövade eller befriade gick vi vidare, nedtyngda eller med lätt packning.

När jag passerar grinden för att resa hem inser jag att det inte är soptippen jag lämnar bakom mig — det är återvinningscentralen.

Med stolthet och glädje kan jag nu konstatera att jag är equmen, ingenting annat. Jag tillhör Equmeniakyrkan och Equmeniakyrkan tillhör mig. Vi är rustade med varandra. Jag var kasserad, men jag är återvunnen. Om jag inte redan vore det skulle jag nog kunnat bli lite religiös på kuppen.

Plötsligt, medan containrarna krymper i backspegeln, inser jag hur fantastiskt rik jag är. Jag får uppleva detta. Jag får berätta detta för mina barn. Jag var med och skrev historia. Nu … plötsligt … känns det och det känns i hela kroppen. Jag lämnar något bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför.

Förhoppningsvis finns det sådant i min historia som fortfarande kan vara användbart, en erfarenhet som fortfarande kan återvinnas och bli brukbar i ett nytt sammanhang, under ett nytt namn.

Jag känner att det kittlar i ögonvrån. Jag är annars inte av den lättrörda sorten. Men nu ropar hela vägen hem ett ”Äntligen!” Jag tror det. Jag måste tro det annars sviker jag allt jag någonsin trott på.