När den svenska valrörelsen är över för den här gången önskar Magnus Stenberg lite mer av trevande förhandlingsinviter även mellan parterna i Israel/Palestina.
I förra veckan var det plakat, profilering och påhopp som gällde. När valet nu är avklarat måste tonläget bli ett annat. Nu är tid för trevande förhandlingsinviter, prövande av kompromisser och kanske till och med ett och annat djärvt försök till kohandel.
När jag skriver detta vet jag inte hur valet gick. Men oavsett resultatet går politiken in i en annan och mer nedtonad fas. Det kommer att märkas i den välbevakade rikspolitiken, men än mer prägla den undanskymda kommunalpolitiken där förutsättningarna är bättre för en pragmatisk och konstruktiv dialog över partigränserna. ”I vår kommun har vi en vana att prata med varandra”, brukar vi ofta höra, faktiskt från nästan alla kommuner!
För egen del tror jag att det högt uppskruvade tonläget i valrörelser inte bara är uppfriskande utan även nödvändigt. Alternativen måste tydliggöras och allvaret understrykas. ”Er väg leder helt borti tok!”, kan politikerna dundra. Men när debatten är avslutad tar de ändå varandra i hand, för att snart mötas vid samma sammanträdesbord för att vrida och vända på argumenten och försöka hitta en möjlig väg framåt. Vi ser demokratin som så självklar att vi glömmer bort alternativet: Envälde. Och maktskiften genom våld.
Steget från småputtrig svensk valrörelse till konflikten mellan Israel och Palestina är naturligtvis svindlande. Men nog skulle man även där önska lite mer av trevande förhandlingsinviter, kompromisser och klassisk kohandel. (som i och för sig är ett svenskt uttryck för uppgörelsen mellan socialdemokrater och bondeförbundare vid krisen 1933.)
Efter sommarens Gazakrig tycks alla bedömare vara överens om att ingen vann. De största förlorarna är naturligtvis människor i Gaza, som förlorade 2000 liv, men där psykologisk expertis i FN bedömer att nära 400 000 barn drabbats av posttraumatisk stress. Men även människor i israeliska städer som Sderot och Ashkelon tvingades att alltid vara beredda att springa till skyddsrummen.
Upphettad militär konflikt i Mellanöstern leder till höjd temperatur också i debatten här hemma. Israelvänner och palestinavänner mobiliserar. Den andra sidans skuld och hänsynslöshet hävdas i tvärsäkra anklagelser.
För egen del tror jag att många skulle uppskatta ett mer nedtonat samtal om Israel och Palestina, inte för att skyla över motsättningarna, men i respekt inför sorgen och förlusterna. Men kan israelvänner och palestinavänner samtala med varandra, exempelvis om varför Israel och Palestina inte kan samtala med varandra?
I nästa vecka blir det ett tillfälle att pröva, om än i liten skala, när jag på bokmässan i Göteborg har förmånen att leda ett samtal mellan Maria-Pia Boëthius, aktiv i Ship to Gaza, och Anders Carlberg, tidigare ordförande i judiska församlingen i Göteborg.
Förhoppningsvis blir det ett sant möte, inte så mycket präglat av plakat som av dialog.
KOMMENTARER